30 mars 2003, en söndag
Jag borde skämmas. Det finns en del i James Blaylocks ”The Digging Leviathan” där William Ashbless läxar upp en idiot från ett universitet. Personen i fråga var Brendan Doyle. Det är genialt och jag registrerade det inte alls när jag läste den. Varför detta nu då? Jo, det var så att jag satt ner och läste sagda Ashbless senaste bok. (Inte The William Ashbless Memorial Cookbook eftersom den är hemskt dyr. Detta till trots vet jag att innerst inne så jag vill ha den. Jag fyller år den 16 augusti. (hint, hint). Med tanke på hans ”Et Tuna, Brute?”-recept är boken säkert lysande. Recepten utlovas vara fria från malaria)
I boken — On Pirates — fanns det en långdikt vid namn ”Moon-Eye Agonistes, a Tragedy” som jag tycker borde fungera utmärkt till en kort-musikal där de tjugotre verserna sjungs ut på en scen förvånansvärt lik regalskeppet Wasa i miniatyr. Pirater som sjunger, det kan bara gå på två sätt. Antingen så blir det a) ett gigantiskt fiasko av sällan skådat slag eller b) en strålande succé. Ett projekt som det här har ingen medelpunkt, det finns det inte plats för.
(En seriös fråga: vilket pronomen ska användas för William Ashbless? Ska man använda ”han”?)
Underlig vecka det här, jag vet inte riktigt vad som har hänt men Internet har gjort en djupdykning ner till bottennivån där den numera ligger och sprattlar som en avdankad slamkrypare. I alla fall på de mailinglistor jag är med på. Några ligger och sover, nivån har gått ner under den normala nivån för antalet brev per dag. Nästan inget nytt alls, och det känns tomt i mappen. På en annan däremot gick det åt rakt motsatt håll. Efter Oscarsgalan urartade den till något heligt krig där tre parter slåss som om deras liv var i fara. En jämförelse för exakt hur dåligt det är: föreställ dig en nyhetsgrupp där man på något vis kombinerar ämnen så som vapenkontroll, abort och religion i samma tråd. Som du förstår är det närmast oförklarligt, och oerhört tråkigt eftersom jag gillar listan i allmänhet. Nu markeras 97% som läst automatiskt.
Det var faktiskt roligare att hoppa in på Elfwoods mailinglista och läsa om omskärelse och då är jag emot vassa objekt i närheten av den delen av kroppen av principskäl. Man vet att något är dåligt när man uppskattar en sådan diskussion. Men, otroligt nog, trots starka känslor på bägge sidorna undveks både pajkastning och virtuella brandbomber. Det finns hopp, om än ett litet sådant. Så här stort. Nästan omöjligt att se med blotta ögat.
27 mars 2003, en torsdag
I den kommande boken Särart och Samspråk — en introduktion till språksociologi använder Jan Einarsson medvetet termerna språksociologi och sociolingvistik som synonymer. Han är medveten om de finare skillnaderna, men jag undrar om det inte är att göra det hela lite för enkelt för sig själv. Skillnaderna är där av en bra anledning. Vilken inriktning man valt påverkar slutsatser och förhållandet till föregående material. De båda inriktningarna har många likheter, givetvis, så till viss del är det förståligt att man ignorerar skillnaderna man får mellan studier på makro- och mikronivåer. Det kan vara så att jag har missförstått allt. Jag är inte alls främmande för den möjligheten.
I litteratur verkar Ferdinand de Saussure förfölja mig. Det kan jag leva med. Det finns värre människor att förföljda av, mannen är ju död så han förefaller vara rätt harmlös.
26 mars 2003, en onsdag
Jag vet att jag har skrivit om det förr, men jag måste ta upp det igen. Det är sällan folk lägger ner tid på pappersval, möjligtvis eftersom många ha fått för sig att bara det ser snyggt ut så är det bra. Jag är mer för funktionalitet. Det ska gå att läsa vad som står på utan att bli blind av blänkande ljussken. Men ett bra papper är inte enbart till för att tillfredställa ett sinne. Hur pappret känns är också viktigt. Mna ska kunna hålla i det utan att känna sig smutsig och äcklad. Därför föredrar jag matt framför glättat. För låt oss vara realistiska här, glättat papper behövs inte för något annat än konst. Egentligen alltså. (Det finns ett annat område, men det är något jag inte ens tänker peta på. Men där har glättningen en funktion och inte form.) Papper ska lukta på ett speciellt sätt också, vilket glättat inte gör på samma sätt. Luktsinnet är viktigare än vad man tror. Gå in i ett antikvariat så förstår du vad jag menar. Papper luktar, och det är en bra sak. (Jag hoppar över smak och hörsel. Jag skulle kunna skriva om dem också, men ni är inte intresserade.)
I alla fall. Ignorera det faktum att jag har pappersprovsböcker och annat som kan ge fel uppfattning. Jag fick Tegan and Saras förra skiva idag och jag reflekterade inte över produktionen nämnvärt. Tills jag tog ut texthäftet. Tills jag tog i texthäftet. När jag dör vill jag bli inslagen i sådant papper. Det är lite mer strävt än det som fanns i If it was you, så trots att texterna inte är handskrivna i TBoA är den över lag bättre. Bra val av typsnitt också. Jag vet inte vad det heter vilket är störande. Det är en hoptryckt linjär, bryggan på H:et är högre upp och öglan på R:et är mindre än vanligt.
Vad jag vill ha sagt vet jag inte riktigt längre. Men antagligen hade det med att man bör lägga ner tid även för små oviktiga produktioner. OCh att de bör anpassas efter vad de är till för. Text är till för att läsas, så underlätta för folk att göra det.
24 mars 2003, en måndag
Överallt verkar folk drabbas av en oförklarig sjukdom som omöjliggör skapandet av bra bildspelsförklaringar. Ta det här mjölkpaketet. ”Hjälp, farmor har ramlat!” Ja, så mycket ser vi. Och trots att den saknar förklarande text så ser vi orsaken till varför hon ramlat och det är ingen vacker syn.
Sonsonen kommer på besök och en intet ont anande farmor står på trappen och vinkar. De går in och hon bjuder på kakor, fortfarande ovetandes om vad den lille satungen planerat att göra. Hon tittar bort för ett ögonblick och ser såvida inte att sonsonen spetsar hennes mjölk. Hon dricker och sedan efter ett litet tag dalar hon ner på golvet — död eller i bästa fall bara avtuppad för en kortare stund. Hjälper han henne? Givetvis gör han det. Men han tar även tillfället i akt och stjäl hennes plånbok.
Vad är det med folk som designar de här sakerna? Tvetydligheterna är mer självklara än vad de hade i åtanke.
Det är dags igen, nu för första gången med kategori-för-kategori expertkommatering — förlåt — kommentering ska det vara. Och rätt vaga värden av ”expert”.
Oscarsgalan anno 2003
Förutsägelserna ser ut så här. Oddsen ser inte bra ut, men om jag har rätt kan jag håva in mängder med pengar. Eller jag skulle kunna om jag nu hade spelat på det, men det är liksom ingen mening. The House Always Wins. Som vanligt har jag sett oerhört få av dessa filmer ännu.
- Best Picture: Chicago — det är en musikal men den har har störst vinstchanser. Polanskis The Pianist kan vara ett problem precis som the Hours, men jag tvivlar. (Jag saknar Adaptation. Vad hände med den? Istället får vi Två Tornen och Scorsese.)
- Best Actor in a Leading Role: Nicolas Cage (Adaptation) — Jonze/Kaufman Bermuda-triangeln kommer att leda dem till seger. Bra film och utomordentligt skådespeleri.
- Best Actress in a Leading Role: Vet i fan, antagligen Julianne Moore (Far From Heaven). För några veckor sedan var allt mycket klarare, då kändes USA isolatoriskt så jag Salma Hayek och Nicole Kidman räknades snabbt bort. Det är tråkigt, men Oscar är inte utan politiska svallvågor. Faktiskt. Men nu verkar övriga människor öppnat upp sig lite.
- Best Actor in a Supporting Role: John C. Reilly vinner, dessutom är han med i tre av de nominerade filmerna.
- Best Actress in a Supporting Role: Meryl Streep — Jonze/Kaufman Bermuda-triangeln igen. Catherine Zeta-Jones är en möjlig kandidat även om jag har lite svårt för just henne. Hon är alltid stel och kylig, vilket måhända passar rollen men ändå.
- Best Director: Vem som helst utom Martin Scorsese. Någon jävla måtta får det trots allt vara.
- Best Original Screenplay: Todd Haynes (Far from Heaven). Kategorin verkar jämfört med andra år vara tämligen tunn.
- Best Screenplay based on other work: Charlie Kaufman & Donald Kaufman (Adaptation) — om Mr Kaufman inte går upp och säger att ”My brother Charlie couldn’t be here today” kommer jag att bli besviken. Om han nu ens är i byggnaden.
- Best Cinematography: Conrad L. Hall (Road to Perdition) — oerhört snygg film om än lite ytlig på sina ställen.
- Dokumentärfilm: Bowling for Columbine. — Han gör Charlton Heston arg i dennes hem. Vad mer behövs?
2:33 Först lät det som om de skulle säga: ”Live from New York. It’s Saturday Night!” Yay! Steve Martin, vilken har visat sig vara den bästa värden på senare år. Billy Crystal är lite trött (förståligt) och Whoppie Goldberg... Har jag nämnt hur mycket jag hatar henne? Hon är inte rolig. Det blir bara ansträngt. Steve Martin däremot kom förra gången undan med att häckla Russell Crowe under hela showen. Det om något föder respekt. Samt hur han interagerar med publiken, som när Jack Nicholson kom försent förra gången. Improviseringar är bra. Mitt té är också bra.
2:36 Jag hoppas att det inte blir mer skämt om Frankrike och Tyskland. Det blev tröttsamt redan fem minuter efter krigspropagerandet.
2:52 Se! Det är det här jag menar. Det är sånt här som är kul. Visa en bild på Jack Nicholson för att visa upp en gay skådespelare för att sedan lägga upp ett rutnät med skådespelare som ”haft sex med Steve Martin”. Att driva med de som sitter där är bra till skillnad från att var genomtrevlig och familjävänlig hela tiden. Spirited Away vann animeringsblahaet och The Two Towers vann föga förvånande peka-och-klicka-se-ljusshow-priset.
2:58 Manliga birollsinnehavare till Chris Cooper? Åh fan. Trevligt, och det säger jag inte bara för att jag avgudar Adaptation, jag lovar. Jag trodde att det var John C. Reillys tur enligt Monopolbrädet (Reilly var som bekant fullständigt lysande för några år sedan i filmen Chicago Cab (eller Hell Cab på video)).
3:01 Chicagos Art Direction pris delades passande nog ut av den vandrande rekvisitan Jennifer Lopez. Inte ens här hade hon närvaro.
3:04 John Travolta visar nu även utåt hans skurkaktiga scientolog inre! Kolla på ögonbrynen, klassisk 70-tals Hong Kong-skurk. De är groteskare än Orvars polisonger. Yesh. Det borde inte vara möjligt.
3:22--3:53 Skräpkategorier sorteras ut. Téet är fortfarande gott. Oscar delas ut för att de gett Salma Hayek ett stort ögonbryn istället för två. Bisarrt. Catherine Zeta-Jones som kvinnlig biroll. Bah!, säger jag. Bah! Det måste bero på att de inte tyckte att bägge birollerna skulle gå till personer i samma film. Givetvis. För Adaptation är överlägsen. Gah! Det där var skrämmande. Kate Hudson såg ut som en blonderad J. Lopez. Something is wrong. Annars ingenting.
3:53--4:11- Bästa ljud till Chicago. Min alviska ranger vid namn Huger har just avancerat till nivå tre och hunden Sirius har stulit en trollstav. Go Sirius! De sjunger på tvn. Vilket inte hjälper nämnvärt när Huger blir ihjälbiten av varråttor. RIP Huger, RIP. Vatten på bordet är inte heller någon höjdare.
4:18 Michael Moore? Ja, Michael Moore. Vilket var helt rätt. Förvånande nog var det ett kort tal. Oerhört kort. Givetvis var det politiskt, det hade det varit oavsett omständigheter. Jag trodde han skulle dra ut på det. Det var säkert under halva tiden för vad den kvinnliga huvudrollen kommer att ta.
4:25--4:50 Precis som jag förutspått vann Road to Perdition cinematografi-klassen. Har man en ofattbart snygg grafisk novell som förlaga är det svårt att inte göra en snygg film. Mer priser till Chicago. Riddaren Rune dog också av varråttor, fast på nivå sex istället för tre. Jag börjar se ett mönster.
4:55 Jag undrar om Candyman-tricket fungerar? (Nicolas Cage, Nicolas Cage, Nicolas Cage.) Antingen det, eller så går de efter den senaste årens trend och belönar värdelöst överspel. [...] Okey då. Inget överspel, men inget för Cage. Det var då självaste... Fattar de inte? Jonze/Kaufman Bermuda-triangeln ska segra, skära rakt igenom motståndarna likt ett isberg på hjul i riktning mot skärselden. Cannes bästa film är knappt med, avsaknaden av en bästa film nominering är bisarr och konfunderande. Adaptation lider dock inte alls lika mycket av detta som till exempel fjolårets The Man Who Wasn’t There. Det verkar snarare vara en regel att om man vinner i Cannes så kan man inte ens ha chans på att vinna i USA. Men det här var den filmens enda chans i en stor klass. Nåväl, Adrien Brody var ett bra val ändå. Det kunde gått värre (läs: Daniel Day-Lewis).
4:58--5:10 Gah! Take her away! Remove her from my tv-set! Jag har inte valt att ha Barbara Streisand där. Jag vill att de i Akademien ska respektera det. Eminem för bästa låt? Inte riktigt vad jag hade väntat mig. Jag hade faktiskt trott på Chicago. Eller tråk-U2. Perter O’Toole får mig att återigen säga ”gah!” fast av en helt annan anledning. Jag måste helt enkelt se the Ruling Class någon gång Riktigt Snart.
5:17 Téet är slut och jag orkar inte göra mer. Att man ska behöva lida på det här viset.
5:19--5:25 Nicole Kidman som Virginia Woolf vann naturligtvis priset för kvinnlig huvudroll. Väldigt sansat tacktal trots allt. Jag undrar varför ingen kommit på idéen att ta upp en liten fickbandspelare och spela upp ett tacktal istället för att prata samtidigt som de kämpar med att hålla inne tårarna? På det viset skulle de kunna gråta och dansa runt samtidigt som de har ett tacktal.
5:46 Adaptation måste vinna. Annars förtjänar världen att tas över av Pave-World, och det vill vi inte. What?! The Pianist?! What?! Rulla ut Pave-World. Cementera hela skiten och rök upp regnskogen. Jag bryr mig inte längre. Bryr sig folk inte om manus som bryter formen? Om saker som utforskar nya vinklar på hur saker och ting presenteras? Nej. The Pianist är säkert värdig bästa film, men manus? Jag har inte sett den men jag säger ”nej” ändå. Nej.
5:55-6:00 Bästa regi? Vågar man ens titta? YES! Polanski och inte Scorsese. Det finns en Gud och det är han som håller i piskan på Oscarsakademien. Bästa film? Chicago. Gangs of New York fick enbart skräppriser. Nej, jag hade fel. Den fick inte ens det. Ha! Ha! Hahahahahahahahaha! Erhm. Jag kan inte låta bli att bli äckligt skadeglad.
Slutkommentar: Otroligt nog kändes inget pris helt åt helvete fel — trots att Adaptation så oförklarligt ”försvann”. Kretiner. Vi får se vem som skrattar sist när allt är cementfärgat. Vilket vägdes upp lite av att det inte blev något alls för Scorsese. Nu ska jag sova, tror jag. Jag är inte speciellt trött, vilket känns väldigt konstigt.
- fad absurdum: Oscars03
23 mars 2003, en söndag
Adaptation är fullständigt lysande. Vissa saker i filmen är baserade på sanning som till exempel att Charlie Kaufman blev anlitad att skriva en film baserad på boken The Orchid Thief, att detta visade sig vara omöjligt och att det skedde under inspelningen av Being John Malkovich. Men förutom att vissa personer existerar är resten bara dikt och förbannad lögn. Förbannat bra lögn dessutom.
Donald Kaufman: I’m putting in a chase sequence. So the killer flees on horseback with the girl, the cop’s after them on a motorcycle and it’s like a battle between motors and horses, like technology vs. horse.
Charlie Kaufman: And they’re still all one person, right?
Charlie kaufman har problem. Han har svårt för människor och han har svårt på jobbet. Jobbet är givetvis som manusförfattare. Han kan inte skriva på grund av att han tycker att allt ska vara originellt, och han ser paralleller i allt. Att han försöker skriva ett manus om blommor hjälper inte heller till.
Donald Kaufman har lätt för människor och har just börjat att skriva manus. Det går bra för honom, eftersom för honom finns det inga klichéer utan allt är nytt och han blir upphetsad av minsta lilla idé. Han har inget konstnärligt intresse utan är helt och hållet fokuserad på pengarna. Att skriva är ingen svårighet utan det går snabbt, mycket snabbt. Han är också lite egoistisk och ser inte riktigt vad som är Charlies problem.
Varför den inte var inkluderad bland bästa film i årets Oscars är en gåta. Regin är utmärkt, manuset också och skådespeleriet... Bästa prestationen från Nicolas Cage någonsin, han är fantastisk som tvillingarna Kaufman. De är totalt olika, men ändå har de vissa likheter. Bägge två blir lika besatta av idéer. Det är så att jag tycker att han borde nominerats som bästa manliga biroll. Samtidigt är resten av skådespelarna lika bra. Meryl Streep är den som förvånar minst på sätt och vis. Hennes rollfigur är väldigt mycket Meryl Streep fast här är den omskakad och ihopsatt av delar som antagligen bara existerar i dimensionen inne i Charlie Kaufmans huvud. En oerhört lyckad film om att skriva film, den tar processen ett steg längre och visar att film inte behöver vara en 1-2-3-historia. Precis som litteratur kan man ta den alvarligt och leka med den på samma gång. Det här är årets bästa film, ingen tvekan om den saken. (Varför slutet i filmen är som det är förklaras i eftertexterna. Jag lovar.)
Tyvärr släpps den som Superbit-DVD först, så det blir till att vänta innan man kan köpa den med en massa extra.
22 mars 2003, en lördag
Skrivkramp! Floden har sinat och ingenting kommer ut. Låter som om det var en Moldy Peaches sång i och för sig, men jag tror de skulle ha valt ett mer banalt, och för den delen vulgärt, ämne än just skrivkramp. Det är svårt i alla fall att formulera sig. Orden vill inte komma ner på — Pappret? Skärmen? — lika snabbt som jag skulle vilja. Fast, det kan också bero på att jag försöker lära mig en lite mer korrekt fingersättning. (H:et gör dock ont när näsan slår i.)
Men när jag har skrivkramp brukar jag skriva, försöka skriva menar jag. Det går inte alltid så bra som jag skulle vilja. Det ska helt enkelt gå så jag sitter där och stirrar på tangentbordet och skärmen. Ett ord här och där kommer ner men då oftast om något som inte är intressant och orden raderas lika snabbt som de anlände.
När detta pågått länge nog, alltför länge, så börjar jag göra annat. Kladda på papper, läsa serietidningar, se på film, använda strängarna på gitarren eller slösurfa. På senare tid även läsa kvalitetslitteratur i form av Faulkner, Thompson, Barnhardt, Carroll, Lethem, O’Brien, Peake, allt som jag hoppas ska smitta av sig så att jag också, helt sonika en morgon, ska vakna och kunna skriva sida upp och sida ner med förstaklassig prosa. Inte för att det någonsin händer. Snacka om antiklimax. Här är i alla fall en bild:
21 mars 2003, en fredag
Det känns som om jag borde skriva om krig. Det finns dock vissa problem, som att det skriv om det överallt och det hotar med att ta över vartendaste spaltmeter. Att jag inte är insatt och jag orkar helt enkelt inte göra det heller. Eller varför inte att det finns andra som gör det bättre?
Själva skälet till varför det sker just här och nu är inte heller något jag har klart för mig. Det finns givetvis en massa idéer som ploppar upp i media likt mögelsvamp i ett dåligt byggt badrum, men inget av dem förefaller speciellt övertygande. Det har gått 12 år sedan sist. 12 år då ingenting har hänt internationellt. Vadan så bråttom att det var omöjligt att vänta ens en månad till?
Det verkar som om krig ses som underhållning. Glada militärer på CNN håller låda över ett stort bord där de spelar risk. Glada människor som dricker öl och tittar och hejar på. Samma sak överallt, allt under premissen att Saddam Hussein måste bort. Visst, han är inte trevlig. Men jag undrar om folket lider lika mycket under hans styre som de gör under en mattbombning av städerna. Det är inte rätt metod, det bevisades redan när Kung George I gjorde sin världsturne. Om problemet är en person och hans närmaste män så bombar man inte landet. Det leder bara till ännu mer misär, även om man nu lovar att bygga upp landet efteråt. Vad finns det kvar att bygga upp? Och detta ska folket där vara glada över? Men jag antar att det inte är därför, utan som någon sa om något helt annat i en nyhetsgrupp: ”The point isn’t to catch the fish [in the barrel], it is to use the cannon.”
Och tack vare Tommy har jag haft låten från spelet Cannon Fodder på hjärnan. Så. Förhoppningsvis inget mer krigsprat från min sida.
17 mars 2003, en måndag
Joss Whedons Snobben är lite annorlunda. Jag är inte helt säker på att det skulle fungera men resultatet borde bli bättre än vad det var tidigare. Dialogen framför allt, de skulle få kul repliker och läraren kanske till och med skulle få prata ordentligt. Charlie Brown hade haft möjligheten att faktiskt vara glad i minst tre strippar innan någon dör — möjligtvis den där tjejen han är besatt av. Därför att som Joss har sagt i en riktigt gammal intervju (om något helt annat givetvis): ”Folk dör.” Att någon dör är också positivt, för det finns så många jobbiga karaktärer som bara... finns där för att vara jobbiga. Dessutom får man med personutveckling i serien. Det är också ett stort, stort plus.
Charlie Kaufman versionen verkar också lovande. Även om jag nu råkar vara en av de personer som tycker att han är kul på ett kul sätt.
15 mars 2003, en lördag
Att hitta hyllplats är inte ett egentligt problem, utan snarare brist på perspektiv. Det finns prioriteringar. Själv tömde jag en garderob och gjorde om den till en bokhylla. Det i sin tur hjälpte enbart ett kort tag så jag satte för ett fönster också. Jag har även nu gått i tankarna att förvandla den bakre långsidan på skrivbordet till en hylla. Det finns gott om luft under som inte används till mer än att sträcka på benen lite då och då. Slöseri. Men det finns mer att prioritera, som vad som ska stå var. Om det uppstår ett behöv av att använda golvet, vad ska då vara där? Det enklaste är att ha olästa böcker där, och sedan sortera in dem i hyllor allt eftersom. Detta fungerar till en viss gräns, för sedan har man plötsligt mer böcker på golvet än på bokhyllorna — jag köper böcker snabbare än jag hinner läsa ut dem.
Så det håller inte. Hyllplats måste utnyttjas så långt det går. Så det första man gör är att ta bort de böcker som man inte vill ha kvar — de behöver inte plats. (Själv har jag väldigt svårt att göra mig av med böcker överhuvudtaget. Det krävs stor ansträngning för att jag ska gallra ut även det sämsta. Nu löser sig detta av att jag inte har mycket sådant kvar, och att jag slutat köpa skräp.) Böcker man använder ofta är då bättre att lägga i högar, speciellt om man staplar dem precis bredvid skrivbordet inom nära räckhåll. De kommer ändå bara att lyftas fram och tillbaka i oändlighet. Sedan kommer facklitteratur, som också borde förvaras nära skrivbord, då man antagligen kommer att använda och bläddra i dessa oftare än en skönlitterär bok. Och givetvis ska kokböcker förvaras under sängen.
14 mars 2003, en fredag
Jag tror att jag börjar få problem. På nyheterna pratade de om konjunkturen och jag hörde det hela tiden som konjunktionen. Man fick inget sammanhang alls när man som jag försökte få rätsida på hur krig och fred skulle kunna påverka konjunktionerna. Det var fascinerande ända tills jag efter ett tag förstod hur det låg till — då förlorade jag intresset totalt.
13 mars 2003, en torsdag
Såg Kobra för en gång skull. Paul Auster-inslaget var intressant ur flera synpunkter. Speciellt då hans idéer angående sammanträffanden och slump om att det är de faktorerna som byggt upp hur saker och ting fungerar och ser ut idag. Jag håller med. Detta betyder dock inte att saker inte går att förutsäga, för det går det. Inom vissa gränser — människan har visat sig vara väldigt orationell och nästan enbart kartläggningsbar via samhällsmässiga normer och tvångstankar.
(Jag finner detta bättre än det andra alternativet, att det finns ett förutbestämd väg som allt kommer att följa. Man skulle kunna ta Donnie Darko-idéen om att det är möjligt att göra fria val ändå, om det görs i ett större och oförklarigt sammanhang med Guds tillstånd. Men det är inget jag tänker ta upp här. Jag kommer inte ens att peta på religionsämnet.)
Så varför inte använda sammanträffanden i litterära texter såsom Auster gör? Många klagar på att det känns konstgjort när någon person visar sig vid precis rätt ögonblick utan förvarning. Men det är så det fungerar. Livet fungerar väldigt mycket som en bok av Christopher Priest (Boo: nej, jag talar fortfarande om den riktige Christopher Priest). Man vet inte vilken genre det är och man vet inte ens vad det är som är verkligt. Bisarra saker händer utan förklaring. Det hänger inte ihop, utan det lämnas till oss ensamma att försöka förstå det hela. Så borde även litteratur — få vara utan att få kritik för det — om den känner sig på det humöret. Vilket den får allt för sällan.
Om man tar hänsyn till hur det såg ut på spelplanen vid tillfället så föreföll Moorgate vara ett smart drag. Någon skulle ju i och för sig kunna göra en Edgware Road one-turn bifurcation kombinerat med en Cress, men den chansen är rätt liten.
12 mars 2003, en onsdag
För att bli glad behövs inte speciellt mycket. Något som är tacksamt då en hel del av det som skapar motsatt efekkt är självförvållad. Som igår till exempel. Jag gav mig fan på att jag skulle se Tegan & Sara-videon på ZTV. Mångt och mycket kan jag nu i efterhand erkänna att det var idiotiskt. Det var även en hemsk upplevelse. På en och en halv timme då tvn bara stod på som bakgrundsbrus — jag vet trots allt hur I Hear Noises låter — kom samma låter två gånger. I samma följd dessutom.
(Hiphoppare på cykel i förorterna. Det råder fortfarande brist på skärp och hängseln i USA, uch utblottade rappare har visst bara råd att köpa byxor som de kan växa i. Jag vet inte, Adidas-overallen i början på 80-talet var bättre ur all synpunkter. De hade dålig klädsmak, men det gick ändå att på något vänster ta dem lite på allvar.)
Jag höll på att bli galen. Det finns en gräns för hur mycket man tål och jag hade nästan nått dit när låten dök upp. Och jag blev på ett strålande humör direkt och satt där bara lyssnade. Videon var väldigt trevlig och bra på alla sätt och vis. Det hela var antagligen värt det, fast ändå inte. Viss musik är helt enkelt inte ämnad för mina öron och fram till dess att jag fick se TS bombaderades jag av sådant. Fram till dess att jag fick se TS ifrågasatte jag vad jag höll på med, sedan förstod jag givetvis.
Precis som Peter med téet kände jag att jag vill skriva lite på svenska. Jag hade dessutom sett hur det ser ut om man blandar språken. Både Johan och Johan (de är inte släkt) blandar de båda språken och det ser lite... plottrigt ut. Dessutom är jag inte helt bekväm med tanken på flaggor (som Johan använder) eller att bara hux flux byta (som Johan).
Dock var Peter snabbare ute med sin svenska variant än jag, antagligen på grund av att han verkar vara rätt driven av sig medan jag bara är ofattbart lat.