29 april 2003, en tisdag
Jag har beslutat att börjat läsa om mina böcker av Tim Powers. Detta beror säkert på att jag mer ingående börjat läsa mailinglistan och faktiskt följa den. Vilken är allt en Powers-fan behöver egentligen, förutom själva böckerna. Väldigt avslappnad och utvungen, ungefär så som rec.arts.sf.fandom brukade vara. Jag menar, den har till och med katt-diskussioner. Och väldigt lite politik.
Hur som helst. Först ut är the Drawing of the Dark, som är en bra bok för den handlar om öl. Givetvis handlar den inte bara om öl, Fisher King gör sitt intåg också och magiker och... mer. Jag udnrar dock om den är sammanlänkad med den senare Fisher King trilogin. Antagligen inte.
Om allt går som planerat — vilket antagligen skulle kunna platsa i den numera mycket tjocka boken över berömda sista ord, jag har säkert yttrat hälften själv vid illavalda tillfällen — kommer jag även att läsa Earthquake Weather. Jag har bara lyckats ta mig igenom första kapitlet tidigare. Något som känns fel på flera nivåer då alla de andra böckerna har gått hur lätt som helst.
21 april 2003, en måndag
När vi, det vill säga bägge de skyldiga, gick igenom vad som hade spelats in slogs vi av hur dåligt allt var. Allt är givetvis en procentsats på 95, eftersom till och med vi hade lyckats göra en del dugliga saker. Dessutom upptäckte vi att det var en salig blandning av pretentiöst dravel och löjligt... dravel, allt inspelat under samma alkoholhaltiga kvällar. Några saker var en uppvisning i så dålig smak att det hade kunnat vara en del av Christopher Morris Brass Eye — fast det vi gjorde var inte fullt lika kul eller genomtänkt. Vi hittade tillräckligt med låtar att fylla upp en 10 minuters demo. (Våra låtar är korta. De ligger väl på runt 2 minuter i genomsnitt, fast detta är något vi arbetar på att förbättra och göra dem åtminstone 30 sekunder längre.)
Men i varje fall. Det finns två nya låtar uppe på the Official Adam West Fanclub Experience Website, enbart två kataloger ner till vänster.
12 april 2003, en lördag
Niklas (nej, inte jag.) är nedstämd och förbittrad (fast inte på riktigt antar jag, bara nedstämd) över en ”sågning” av Phone Booth i Filmkrönikan. Jag tror inte på att han kör med ”kvällstidningsjournalistik” som han själv påstår. Jag tror bara att han använder ordet sågning lite för lättsamt. Order som sådant är faktiskt bra, men att urholka den på det här viset och kalla en 2 av fem möjliga för sågning är lite respektlöst mot en riktig sågning.
För att såga något behövs avsky. Man är inte ute efter att få andra att hålla sig borta, man vill förgöra orsaken till känslorna. Helst vill man inte dela ut något betyg alls, för till och med noll känns starkt och alldeles för mcyket värt. (Ungefär så som jag känner inför The Killer Meteors, en film vars deus ex machina-slut är så dåligt att till och med mästaren på sådana tilltag, Steve Purcell, skulle rynkat på näsan. Och då är detta en man som använt ”Spontaneous combustion! What a stroke of luck.” och fått det att fungera.) Sågning är en förgörande-process som är reserverad för det ofattbart dåliga och är ingenting som man använder med en axelryckning.
11 april 2003, en fredag
Jag hade för någon dag sedan min första deja vu-känsla med improvisation. Det var... intressant. Jag satt på en stol och läste Munken Guide till Obestruket Papper (vilken bör läsas som om man vore halvt blind, det vill säga större delen med händerna). I andra änden av rummet gick två personer gick in i mitt synfält när jag tittade upp och jag fick en distinktiv känsla av att jag hade varit här tidigare och att de två personerna skulle svänga till höger. Jag var 100% säker på det. Men det gjorde de inte. De delade på sig och vek av åt andra riktingar — vilket var fel och fick mig att vara ur suny med verkligheten resten av den kvällen. För de skulle ha gått till höger. Mitt minne talade om det för mig och om man inte kan lita på sitt eget minne vems kan man då lita på?
Jag vet inte riktigt hur andra tolkar det, men själv är jag helt inne på linjen att det här är ett litet bevis på att verkligeheten som sådant inte existerar på riktigt utan är något vi indviduellt skapar i efterhand inne i våra hjärnor. Detta betyder i och för sig att enbart då spelar någon roll och inte abstrakta saker som nu och framtid, men det kan jag leva med.
3 april 2003, en torsdag
Néa, som förefaller vara en ständig källa till trevliga saker, gjorde ett lite snabbt inlägg där hon berättade om ankomsten av tjugotvå volymer i The Vance Integral Edition (där hon även varit en av korrekturläsarna). Det hela är verkligen precis som hon säger: ”Extremt coolt!” Projektet, gjort av vanliga människor som du och jag och inte något stort bokförlag, går ut på att publisera allt Jack Vance till dags dato har skrivit. Brev och sådan räkna i och för sig inte, men allt annat. 44 volymer allt som allt, numrerade i kronologisk ordning. Hela alltet finns i tre olika utgåvor och de går från snygga till ännu snyggare fast i läder, och en foliovariant på 12 volymer kallad Life Edition. I alla fall. Utmärkt till bibliotek, föreningar, diverse lösa sammanslagningar eller personer med mycket pengar.