16 maj 2003, en fredag
Varför så tyst? Jo, jag har lovat mig själv att det här inte får ta tid från andra skriverier. Och just nu är det mycket som ska skrivas. För det här med bloggerier är faktiskt inte så förgjordat viktigt. Det finns ju inte ens på papper — bloggböcker räknas ej eftersom det är självhjälp-litteratur.
14 maj 2003, en onsdag
Tack vare fantastiska barbelith hittade jag detta: en serie om HP Lovecraft. NEj, inte baserat på en av hans böcker utan en där Lovecraft är hjälten vars dam blivit bortrövad av tentakelmonster. Så långt bort det går att komma från verkligheten med andra ord. Inte fullt lika kul som Hello Cthulhu! men ändå. Snyggare är det.
7 maj 2003, en onsdag
Med det nya numret av AGI följde det med en guide över trycksaksproduktion. Den hette så i varje fall. Omslaget var något av de bästa omslag jag har stött på någonsin, möjligtvis även det bästa. Plyschbeklätt. Plysch. Fucking a’ye. Jag tror det är plysch, det känns så. Det kan vara något annat lurvigt, men hur som helst så bryr jag mig inte om materialets egentliga namn, utan mer om vad det verkar vara. På grund av att detta finns på hela arkets ena sida vill tidningen, eller vad man ska kalla den, öppna sig lite. Det är det värt. När den ligger i handen är det så att man ryser. Det är en något utöver det vanliga och just nu känns det som om jag har upplevt allt som behöver upplevas. Allt annat är ovidkommande.
Lägg till att trycket inte använder skarpa färger utan är mera mättade och som helhet är det oslagbart. Den behöver inte försöka övertyga läsaren om någonting utan den tillåts helt enkelt att bara existera. (Men så är den inte ämnad för lösnummerförsäljning i kiosker på samma sätt som diverse andra tidningar som av både förklarliga och oförklarliga skäl är bra mycket fulare. Dels är det billigare att trycka konventionella omslag och dessutom innebär fulheten att man säljer större del av upplagan än annars. Jag förstår mig inte heller på människor.)
Omslaget till den ordinarie tidningen var dock en besvikelse. Allt för tjockt och hårt papper gör att man knappt kan bläddra i den. Trycksaksfunktionalisten i mig skakar på huvudet. Om man inte kan öppna tidningen, vad är det då för mening att göra den? Slöseri.
5 maj 2003, en måndag
De tolv dummaste serietidnings-omslagen är verkligen — usch, och samtidigt framkallar de ett avgrundsskratt. Enbart titlarna på vissa är rätt bisarra. Geronimo And His Apache Murderers är inte helt objektiv i sin vinkling, så mycket är klart enbart av titeln. Den fick i alla fall publiceras i mer än ett nummer. En annan sak som gnager mitt inre är hur man ens kommer på tanken att göra en serietidning som baseras på hemska handdockor från tv? (Saker baserade på Punch and Judy räknas inte.)
Jag visste inte ens om att Lois Lane hade fått en spinn-off. Men med tanke på att hon är, om möjligt, ännu tråkigare än Superman är det inte helt förvånande. Den verkar ha varit något populistisk. Jag menar, Lois blir svart? Det hela fulkomligen stinker blaxplotation säljer och vi vill ha lite av de pengarna.
The Rifleman vill jag egentligen inte ens försöka ge mig på. Den talar för sig själv, innehållet är förhoppningsvis inte alls lika skrämmande. Den om någon skulle behöva en ny Tipper-sticker. Parental Warning: Explicit Cover. Kolla bara på grabbens minst sagt tveksamma ansiktsuttryck. För att inte tala om att serietidningens namn helt plötsligt får en helt annan innebörd. Var befann sig Comics Code när detta föregick?