30 november 2003, en söndag
Imorgon börjar det: julkalendern. Den har än så länge, efter 14 delar skrivna på mindre än ett dygn av två personer som get sig fan på att sabotera för varandra, inte någon direkt röd tråd. Den har inte någon bra karaktärisering och prosan är... Ja. Men den är här.
10 november 2003, en måndag
Tommy har kommit något på spåren. Det sägs att sanningen svider och folk tog definitivt åt sig. De blev snarstuckna och betedde sig som om någon hade tvångsrekryterat dem till Hem och skola — de tog det hela personligt alltså. Det hela måste med andra ord vara sant. Astrid Lindgrens böcker faller inom två kategorier: antingen är huvudpersonerna rövhål eller så dör de. Ibland finns det böcker som tillhör bägge. I alla böckerna är dessa personer barn. Och ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag.
De är otrevliga, manipulerande och fullständigt egocentriska. Ta Pippi Långstrump som skiter fullständigt i vad hennes handlande får för konsekvenser — hon är ju trots allt rik och har en förmögenhet i stulna pengar. I Bröderna Lejonhjärta dör barnen flera gånger innan de blir förvandlade till hippies. Barnen på Saltkråkan är så äckligt inställsamma och jobbigt dumma att man vill dränka dem som hundvalpar. Karlsson på taket är en arrogant skitstövel som dessutom sprider luftföroreningar och Emil är en sociopatisk återfallsbrottsling.
Om detta är något att gå på, så måste Astrid Lindgren ha varit en sur, vresig, barnahatande kärring. Och genom att vara detta blev hon populär och älskad av ett helt land. Hur gick det här till och vem var chef på hennes marknadsföringsavdelning?