Enkelt och bra. Innan någon hinner påpeka att det är raka motsatsen till innehållet på en bok som heter Finer points in the spacing and arrangment of type, så vill jag poängtera å det grövsta att det är det som gör det så bra. Alldeles underbart.

2007 års bästa skivor: texter. Del fyra av en handfull.
CUNNINLYNGUISTS – DIRTY ACRES

Jag vet vad jag sa om Little Brothers GetBack, men efter att ha lyssnat ännu mera på både den och på den här så tycker jag faktiskt att Cunninlynguists Dirty Acres är bättre på alla sätt och vis.

I dagens klimat nere i södern känns gruppen lite malplacerad. Kentucky har å andra sidan alltid legat emellan södern, mellanvästern och östkusten, och på den här musiken hörs det. Det är något söderlunkande tempo på rappen — speciellt om man jämför med britternas amfetamin-ADHD-hastigheter. Över lag är Dirty Acres ingen snabb skiva men samtidigt är det absolut ingen tråkig sak. Släpigheten är faktiskt till deras fördel för kontrasterna inom det de gör ger dem en identitet.

Kno har tagit baksätet och mer eller mindre lämnat mikrofonarbetet till de andra två för att koncentrera sig på musiken. För satan vad den är bra. Han har själv beskrivit det som att han tar samplingar och kramar fram all soul han kan få ur materialet och lite till. För det är soulartat även om hans beats mer är baserat på andra genrer. Bluegrass-gitarrer, klockspel, vad han än kan hitta som går att använda. När jag räknat upp allt det där undrar jag snarare om det inte är de andra i söder-hophopen som är lite malplacerade. Men vad fan, vem bryr sig? Bra är det, och det är det enda som borde betyda något.

Innehållet som Deacon och Natti lägger ovanpå detta tillhör också en lite åsidosatt tradition: historieberättande. Inget moraliserande, inget direkt flörtande med andra mer kommersiella stilar, de platsar inte ens bland de grupper som försöker vara upplyftande. De är alldeles för djupt rotade i deras egen verklighet för att kunna göra något sådant. Bra, dåligt, fantasier, drömmar; eftersom deras musik utgår från dem så behövs allt sådant. Man skulle i och för sig kunna dra paralleller till tidiga OutKast, men det hade bara varit fånigt även om det hade funnits en viss poäng i det.

Få gästinhopp, två korta instrumentala interludes och inga sketcher. Fuck me, mer borde göra skivor på det viset. De har kommit rätt långt sedan Will Rap For Food, men samtidigt hörs det att de är samma personer fortfarande.

Jag har ännu inte riktigt kommit över chocken att jag föredrar en massa andra skivor före Bad Religions nya. Det känns det väldigt väldigt smutsigt. Har jag blivit utbytt mot någon annan liten parvel medan jag sov en höstnatt? I hope not, men hur ska jag annars kunna förklara det?

2007 års bästa skivor: texter. Del tre av en handfull.
LEVON HELM – DIRT FARMER

Jag har fortfarande inte läst hans självbiografi men jag vill (en björn lovade mig att jag skulle få låna den under minifilmfestival 2007 pt. 2, men sedan var jag tvungen att ta mig in till busstationen innan jag hann träffa honom på söndagen). Efter att the Band splittrades har allas karriär varit rätt dåliga. Ingen har haft en jämn karriär men Rick Dankos två första soloskivor och Richard Manuels enda var några av de få som var värdiga att ha deras namn. Den här skivan platsar med dem.

Levon har kanske inte den förmågan att skriva blivande klassiker själv även om jag mer misstänker att det är viljan som saknas mest. Däremot har han ett väldigt bra sinne för att välja låtar. Riktigt ruskigt bra. (Hans Last Waltz-diss av Neil Diamond, behövs mer bevis?) Hans allra största svaghet har nog varit att han inte varit bekväm med att göra skivor, Levon är trots allt i själ och hjärta en riktig musiker som tycker att turnerande och livemusik är själva essensen av vad musik handlar om.

Jag tror nog faktiskt att jag tycker att Levons version av the Mountain är den överlägsna. Jag är deredd att säga det till Steve Earles ansikte om det så skulle behövas. Jag tror det sitter i rösten, som måhända är lite mer begränsad i sitt omfång av både ålder och slängen av stupcancer, där fårorna ger en närmast oslagbar textur.

Allt ska väl sägas inte är hans förtjänst heller, även om han kan ta viss credit genom proxy. Dottern Amy har samlat ihop en bra grupp musiker att backa upp Levon med. Men verkligen, skivan var en enormt trevlig överraskning.

Senare tillägg: jag har nu läst This Wheel on Fire. Skitbra.

2007 års skivor: texter. Del två av en handfull.
LITTLE BROTHER – GETBACK

Hiphopgrupper brukar få problem när producenten sticker. De spretar, de prövar sig fram och letar efter någon vars ljud passar dem och det kan ibland kan det aldrig riktigt lyckas. Fortfarande efter tio år är det rätt hit-or-miss med Public Enemy. När nu 9th Wonder lämnade Little Brother blev de… bättre. Direkt. Jag vet inte riktigt hur för jag gillade de andra skivorna också, fast om jag ska vara helt ärlig har jag bara hart enskilda spår från the Listening.

Det finns kanske bara små fel här och var somfår mig att rynka lite på näsan — det som påminner om tv-zappande till exempel — men det är en så liten del av skivan att det är löjligt att haka upp sig på dem. Speciellt när jag verkligengillar allt annat. Ljudbilden, texterna, hur allt flyter ihop ungefär som en kycklingklubba man marinerat, grillat och sedan doppat sås så att smaklökarna kompletterar varandra och allt blir fylligare och mer nyanserat än det hade varit var för sig.

Om någon under pistolhot (men snälla, gör det inte) skulle tvinga mig att utse årets bästa skiva så skulle jag nog välja den här. Men jag vet inte och jag vill nog inte veta. Världen är ett bättre ställe om allt bara kan få finnas utan att något måste vara bäst.

2007 års bästa skivor: texter. Del ett av en handfull.
CHARLES MINGUS SEXTET WITH ERIC DOLPHY – CORNELL 1964

Charles var ingen trevlig människa. Alltid skarpladdade vapen på scenen, knivkastning mot publiken, och även våld mot bandmedlemmar. Detta är en person som lämnade en lapp på skivbolaget med texten “where’s my money?” genom att sätta fast den på en stol med en kniv. Nej, “psykopat” är ett bra ord att använda om honom. Samtidigt gjorde han oerhört bra musik, jävligt vacker samtidigt som den alltid hade något av hans mörkare natur i sig.

Den trettio minuter långa Meditations börjar stillsamt och vackert, sedan blir den något annat. Hotfull, kaotisk, men fortfarande vacker. Magen knyter sig lite och jag vet inte, jag biter mig lite i läppen men det gör inget för blodsmaken tycks redan finnas där. Där Miles Davis the Complete Jack Johnson Sessions är rock’n‘roll i des allra experimentartade fas, är det här the Cramps Live at Napa State Mental Hospital.

Vilken jävla dubbelskiva. Det må vara jazz, den må vara riktigt vacker, men om någon få för sig att försöka använda den här som bakgrundsmusik då borde den människan skjutas. Så till vida det inte handlar om en sjuhelvetes fest, för då är det helt okej.