Jag har tittat på krigsfilm. Tre stycken. Först då Apocalypse Now [+], följt av M*A*S*H [imdb] och Catch-22 [imdb]. M*A*S*H är utan tvekan den sämsta av dem, helt okej men inte så mycket mer egentligen. De andra två är skrämmande.

Alla tre är mer eller mindre baserade på böcker, fast givetvis med tre helt olika infallsvinklar. I M*A*S*Hs fall kastades den mer eller minder ut direkt tillsammans med stora delar av manuset. Apocalypse Now kom boken in bakvägen med att Coppola mer eller mindre övergav manuset (som Heart of Darkness inte hade så mycket gemensamt med förutom en del postmoderna nudge-nudge-wink-wink) och använde boken istället. Catch-22 försökte filmatisera boken —något som borde vara lika omöjligt som att göra en rak bok-till-film-överföring av the Orchid Thief.

Apocalypse Now kan vara den av filmerna som håller på alla plan. Det finns vissa underliga val i Catch-22 som inte känns riktigt genomtänkta, men samtidigt kan den mycket väl vara en av de bäst fotade filmerna som gjorts. David Watkin är ett geni långt över gränsen till galenskap. Att bara filma en timme under dagen gjorde underverk för hur den ser ut och ändå är det sättet att arbeta så fullständigt bortom allt förstånd att bara kan skaka på huvudet åt det. Kolla bara:

Sådant här ljus och från samma håll är det igenom hela filmen.

Saken jag kom och tänka på när jag såg de här tre var att de allihop belyste en sak som de flesta har problem att inse: att film och bok är två helt skilda verk och att det inte riktigt går att säga att den ena är bättre än den andra. Eller jo, det kan man, fast inte på det sättet som pöbeln verkar tro. En filmatisering behöver inte bli bra, men bara för att den är helt annorlunda så betyder inte det att den är dålig – oftast är det tvärt om. Det är först när man tar avstånd och gör något eget från sitt eget perspektiv som det förvandlas till riktigt konstverk och inte bara är massproducerat dravel. (Man kan givetvis som i M*A*S*Hs fall gå lite för långt.)

Det var söndag och jag hade bokstavligen legat ner i två dagar på grund av en jobbig förkylning—när jag hostade eller satt upp i fredags så halicinuerade jag—och jag tänkte: vad bättre sätt att spendera söndagen med än att se Dommedag Nu. (Den riktiga, inte återgörelsen. Inte för att den är dålig, det är bara inte riktigt lika tight och flytande som den riktiga.)

Jag mådde en hel del bättre så det låter inte alls lika dumt som man kan tro. Även om det hade varit intressant att uppleva. Möjligtvis hade det gjort filmen lite mer lik Fear and Loathing in Las Vegas än den är. Hur som helst, filmen var rejält mycket bättre än vad jag mindes den som.

Tankar under filmens gång inkluderade “De äter rostbiff! Utan frallor. Hedningar.” Jag står vid den åsikten fullt ut. Hedningar.

Mer och mer så framstår problemet med de flesta andra krigsfilmer som självklart: de försöker visa normala människor som försöker klara sig under de förutsättningarna. Vilket inte stämmer, för normala klarar sig inte. De kanske börjar som normala, men de slutar snabbt vara det. Lance till exempel kommer ha stora problem när allt är över, Kilgore är spritt språngande galen men kommer antagligen på grund av det inte har så stora problem, och Willard är ibland på gränsen till att vara sociopatisk.

Dennis Hopper däremot har förbrukat all rätt att använda ordet “man”. Någonsin.

Jag har sträcktittat (inte så svårt med bara fyra avsnitt än så länge) på Eureka. Serien från amerikanska Sci-Fi Channel ¹ och inte den brittiska populärvetenskapliga saken. Colin Ferguson—känd från en del usla amerikanska sitcoms men själv väldigt trevlig—är en polis som med sin dotter fastnar i staden Eureka. Själva staden är ett experiment i sig dit de tagit en massa briljanta människor som sedan går vidare och uppfinner en massa—en jättelik smältugn av krativitet, intelligens och okontrollerad forskning.

Givetvis går saker fel. Givetvis skapas revor i universom bara för att någon vill se ifall det går att göra. Givetvis finns det en konspiration eller två. Skruven är snarare så att militären nästan öppet är bakom staden, så konspirationen är inte från dem utan snarare de som vill ha tillgång till hemligheterna.

Jag vet, jag vet. Det låter vråldumt. Och på sätt och vis är det det, men samtidigt är det sjukt underhållande. Jag borde inte gilla det så mycker som jag gör men det fungerar. Vissa saker i avsnitt fyra fick en att utbrista i några “Men?! Varför?! VA?!” men det glömdes snabbt bort.

– Ahh, I knew you were a vegetable!
– In fact, you weren’t at anything I ever did.
– Come on, it’s not like you did anything in those places, you just sorta sat there looking…
– I sat there looking…?
– Come on!

Jack och Zoë pratar skolpjäser.

Jag blev lite nedslagen av att Greg Germann inte var med längre än piloten för hans och Neil Graystons ² radarpar hade varit helt underbart att se utvecklas. Och jag hoppas att några fler av byborna får större roller i framtiden. Det finns en massa potential och skaparna verkar inte helt omedvetna om det.

1) Just nu faktiskt deras största serie tittarmässigt.
2) The Mouthbreather i ständigt saknade Wonderfalls, här har han två roller.

För att jag glömde göra det den 26:e februari, och det var nästan 6 månader sedan: Bill Hicks’ One Night Stand. Se, lyssna, knäböj.

Världens DVD-släpp: 15-års utgåvan av Hudson Hawk—även känd som 90-talets Citizen Kane. Den har bara lite svårare att bli respekterad för det mästerverk det egentligen är.

Inte för att jag tror att någon bryr sig om detta förutom mig själv Tommy. Men å andra sidan så är det kliniskt bevisat att den stora massan har konstig smak.