Nu när de på SVT ikväll visar ännu ett delmoment i Sommarsoul, idag mer om Motowns husband, ska man då ta och spela saker från Stax i bakgrunden under programmets gång bara för att? Eller duger det precis lika bra med Pixies’ the Purple Tape?

HBO håller på med något mycket suspekt och castingen på Entourage (imdb) är bevis nog. Säsong ett hade vad man kunde förvänta sig. Nya skådespelare av varierande kvalitet och personer som sig själva; Jessica Alba, Luke Wilson, Scarlett Johansson och så vidare. De hade i och för sig också de vanliga galningarna som Gary Busey—också som sig själv—och Val Kilmer i en bisarr roll. Men säsong två är verkligen underlig på det viset.

Gary Busey dyker upp igen, Hugh Hefner, Ralph Macchio, Anthony Anderson, både gamla och nya i blandad kompott. Som man förväntar sig. Men sedan kastar de in Peter Dinklage som förolämpar Ari, porrtjejer med plastbröst och dåligt agerande finns i samma avsnitt som U2. Men värst är Bob Saget.

Ja, den Bob Saget som var programledare på det där amerikanska hemvideoprogrammet och som fortfarande skrämmer småbarn till livet på Kanal 5 med den där vedervärdiga sitcomen. Fast här, som sig själv, framställs han helt annorlunda. Den tidigare nämnda Hugh Hefner verkar vara en småspelare i jämförelse, Bob röker på och kör riktigt grova skämt medan han festar med lättklädda tjejer. Det skrämmande är att han är bra, och hur kul som helst. Nu senast var det Brooke Shields. Vart är världen på väg?! De gamla konstanterna gäller inte längre och jag börjar bli riktigt rädd. För vem vet vad som kommer att hända i säsong tre?

Svensk variant på Scrapheap Challenge, fungerar det? Bra fråga. Det brittiska originalet med Robert Llewellyn som programledare är lysande och en av de bästa sakerna på Discovery Channel. Den amerikanska versionen är lite blodfattig men jag vet inte varför. Det är inte så mycket som skiljer egentligen, jag tror det är charmen och interaktionen mellan alla som är med som är det som gör den brittiska till grym underhållning.

Den svenska däremot är riktigt dålig. De har ett helt dygn på sig att bygga och sedan kan de få mer tid genom att spinga runt och leka. Leka! Och de är i en lagerlokal med skräp som programmet lagt dit, allt är rent och jag antar att alla motorerna fungerar. Det kkänns fel på alla sätt och vis. Jag vill se folk bygga raketer av gamla kaserade tuber silikon eller spräcka kylaren när de byggt en motoriserad murbräcka så att de får stå och hälla i vatten manuellt—de svetsade även en oljeläcka i samma motor—inte ett jättestort tekniklego där allt är prydligt upplagt.

Det kommer att vara en Batman’66-maratonbloggning om en 25 minuter eller så. Skyldiga är jag och Boo—när han nu vaknar. 19 jävla avsnitt, men man kommer nog inte må lika konstigt efteråt som när man streckser Linus på linjen.

Boo har försökt få mig att återuppta Six Feet Under (www), främst för att han är lyrisk över dess femte säsong. Det kanske är så att den är bra, men varför skulle jag bry mig? Allvarligt talat. Jag älskade första säsongen, andra led jag mig igenom och jag gav upp fem avsnitt in i säsong tre—den var riktigt riktigt toktråkig. Samme Boo sa att den hämtade sig under säsong tre, men det måste vara något av ett mirakel i sådana fall, ett likvärdigt med att Jesus kom in och förvandlade Pinocchio-karaktärerna till riktiga människor.

Serien led redan från början av vad jag vill kalla för HBO-sjukan. Vilket betyder att serien bara har hjärna men saknar helt en själ. Manuset var välskrivet, välagerat och allt det där, men den skapar ingen kontakt, ingenting som får en att bry sig om karaktärerna för det är alltför distansierat. Hjärna men inget hjärta. Jag vet inte varför, men detta drabbar mest HBO—de enda två undantagen jag kan komma på är Carnivále (www) och Entourage (www).

Istället för att som andra serier bygga upp en empati och känna med karaktärerna gör många HBO-serier—Six Feet Under i synnerhet—det inte alls. När Nate blir sjuk görs det med sådan distans att det hela faller platt till marken. Är det meningen att jag ska utbrista i ett “oh my God!” när allt jag egentligen gör är att lyfta lite på ögonbrynen och därefter rycka på axlarna? I varje fall i början, sedan slutade jag rycka på axlarna och gäspade istället.

Oavsett hur många som än lovordar serien så tvivlar jag. För jag har redan gett serien mer chanser än de flesta i och med att jag faktiskt höll ut lite mer än en hel säsong, många hade gett upp direkt om de inte gillar första avsnittet de ser.

Och nej, jag bryr mig inte det minsta om vad du tycker i den här frågan. Jag har redan hört det från annat håll.