Udda musikinstrument, allt från saker som bara vinden ska peta på till elektroniska säckpipor. Kalla mig galen men själv skulle jag helst vilja ha den 5+33-strängade ståbasen. Men bara om jag tvingades välja ett, egentligen vill jag ha många fler.

Blev alldeles till mig när jag såg att det kommer en andra skiva med William Elliott Whitmore i år — ingen solo utan han gör saker med Jenny Hoyston (till vardags oftast sångerska och annat i Erase Errata). Kommer antagligen bli fruktansvärt bra och intressant. Inte lika avskalat som vanligt, men jag är inte helt säker på att innehållet i sig kommer att förändras.

Hans tidigare tre skivor — Hymns for the Hopeless, Ashes to Dust och kommande Song of the Blackbird — är folkbluesens svar på the Stooges. Enbart kvalitet med andra ord, och rätt mörkt med en genomgående protopunkkänsla av primitivt känsloutlopp (trots att WEW är nytt). Kanske lite mindre varierade men det är inte så konstigt eftersom han hela tiden kallat dem för trilogi.

Årets kioskvältare är här på måndag. Nej, jag pratar inte om böcker eller film, utan en skiva. Kioskvältare är metaforiskt, egentligen menar jag skivbutik om nu de hade brytt sig om att ta in skivan vilket jag tror att de inte har gjort. Givetvis är det Thea Gilmore jag pratar om och hennes skiva Harpo’s Ghost.

Att jag tokgillar den borde inte komma som någon stor överraskning. Jag blir mer och mer övertygad om att hon faktiskt inte kan göra något dåligt. Alls. Vilket antagligen gör henne till en av de där jobbiga människorna som borde ge en prestationsångest. Tack och lov så har jag kommit till självinsikt och slutat få det. Istället lutar jag mig bara tillbaka och njuter.

Well did you hear them quote the bible
See them hands on hearts
Not a soul between ‘em
but don’t they look the part
Don’t need triggers
Don’t need swords
Theres a tool of revolution there in every single chord

Thea Gilmore, “Play Until The Bottle’s Gone”

Jag vet inte riktigt varför det tilltalar mig så mycket som det gör, förutom då att hon är en bisarrt bra låtskrivare. Kanske är det att Thea inte är nöjd, att texterna på sätt och vis är lika arga som Chuck Ds utbrott i Public Enemy. Även om hon mångt och mycket förpassats till singer-songwriter-genren så är väldigt mycket av det hon gör inte alls så romantiserat och idealiserat som annat i genren. Istället är det cyniskt, mörkt, självrannsakat och trasigt, och ibland påminner det hela inte så lite om filmen Swimming with Sharks och Buddys krossade livssyn: “This is the only way that you can hope to survive. Because life… is not a movie. Everyone lies. Good guys lose. And love… does not conquer all.” Paradoxalt för de flesta så låter det ändå rätt positivt i slutändan.

Det finns en trevlig intervjuartikel på the Independent även om man förbannar dem samtidigt medan man läser. Tvåspaltigt på Internet? WTF?! Däremot gillade jag verkligen det här:

“There are two or three albums waiting to be made, all stacking up behind this one. There’s part of me that understands [the delay] and I’ve bought into a slightly bigger label, but when you write as much I do…” Her eyes narrow. “I’ve got a short attention-span. I’ll do a bit of damage if they’re not released.”

Årets skiva? Utan tvekan. Nu inser jag i och för sig att jag sagt och skrivit detta om några andra saker, däribland Jenny Lewis. Men kommer du ihåg tillägget? Just det; “om inget oförutsett händer”. Att Thea släppte skivan var inte oförutsett men lik väl. Det här omdefinierar vad som är briljant. Det som tidigare var bra är nu rätt pinsamt mediokert om inte lite sämre. Så nu vet du.

Tom Waits hos Mike Douglas Show -76, både framträdande (Nighthawks at the Diner, drygt 4 minuter) och en efterföljande intervjubit. Beatnik-Tom men fortfarande lika frijazzig när det gäller att hitta på saker som intervjuoffer.

Är det revolutionerande? Nej inte det minsta. Är det nytt? Nje, faktiskt inte. Till och med Led Zep gjorde ju det om än lite mer finputsat. Jag pratar givetvis och hårdare former av blues, och The Black Keys mer specifikt. En duo, gitarr, trummor, har hållit på några år. Jo, det känns också igen. Skitig neo-blues? Jo, det är lika skitigt som the Kills, fast inte alls lika Valvet Underground-inspirerade. Nej, vi har skitig garange-blues som fått inslagg av hårdare metallriff. Det kommer inte vinna några originalitetspoäng alls. Eller jo, det kan de. För de är riktigt bra, och det är ju trots allt lite egensinnigt idag.

Här har du en video: