Mark Z Danielewski – mannen som skrev House of Leaves, en bok mer borde läsa – har kommit med nytt. Only Revolutions. Prosalyrik där man rekommenderas att vända på boken var åttonde sida, alltså verkligen vända på boken och inte bara sidan. Den ska läsas från båda hållen, man får inte heller någon indikation om vilket håll man bör börja med.

“And coming across a clearing, with Leopard Frogs hopping, a Dying Hope greets me. Creamy. Opium addict. Rankiest. But not to difficult to avoid. No mannerly shake required. Though too quickly disturbed by gnawing up through hardpan and loam.”

Hur som helst, det är lite svårt att läsa den ibland för det är något i rytmen som gör att man närmast känner ett pirrande behov av att läsa den högt. Tror det har med ordens rytmer och färgerna att göra, trots att i början av varje karaktärs synsätt så är typsnittet satt i lite väl stor grad. But oh well, det är fortfarande bra.

Apropå typsnitt, följande står på foliosidan: “Fonts by order of arrival” och sedan står det var de används inom parantes också. Sådant som får mig att bli uppspelt i varje fall.

På bokens hemsida kan man för övrigt lyssna på läsare som läser högt ur boken – hemsidan i sig däremot är lite småjobbig i övrigt.

Som motvikt till det här så kan jag citera en sågning. Som på sätt och vis stämmer, men å andra sidan verkar Kate och jag ha två fundamentalt skilda åsikter om litteratur och experimentella saker i allmänhet.

Confession time. This reviewer doesn’t really do experimental fiction, and could not cope with this loony enterprise at all. Apparently, it is about a couple of teenagers on some sort of journey, but I had to get this information from the cover. Inside it is a mess of footnotes, different-sized fonts and gnomic gobbledegook. Part of it is printed upside down, because you can also read it backwards — if you haven’t got anything better to do with your life.

Kate Saunders

För några år sedan när Tim Powers på mailinglistan frågade efter bra böcker om Einstein som bakgrundsforskning till den nya boken, så hade man en av grundstenarna klara för sig. Sedan när mer och mer informations sipprade ut så började jag fundera på hur det skulle hänga samman—detta förändrade ändå inte mina förutfattade meningar om boken. Förrän nu då den kommit ut och och jag har läst den.

Three Days to Never börjar med ett Shakespeare-citat från Stormen. Och sedan var inget som jag hade föreställt mig boken. Alls. Vissa teman följde med sedan tidigare: litteraturproffesorn, spioner som i och för sig är en relativt ny företelse, spöken, paralleller med äldre litteratur, numera döda vetenskapsmän, personer med nersatta kroppsfunktioner (jupp, händerna) och så vidare. Väldigt många återanvända teman faktiskt, speciellt med tanke på att i Declare var det få av käpphästarna som var synliga—de som fanns bubblade under ytan och kom aldrig fram.

Men då de i Declare hade verkat malplacerade om de använts så är de den här gången nästintill nödvändiga. Utan dem hade historien fallit platt, för de trycker berättelsen åt nya håll. Och fortfarande efter en tio böcker så blir jag överraskad. Det finns saker där ledtrådar ges tidigt men som är vaga och svårtydda tills pusslet lägger ut några bitar i mitten. De var fortfarande inte tydliga, och det visade sig vara en bit kvar tills det avslöjades i klarspråk, men jag ryckte till och utbrast i ett “gosh”.

Tim lyckas också med att skriva om folk som har hans eget yrke—han undervisar i skrivande—utan att det för den skull känns som om att han skriver in sig själv. Antagligen för att huvudpersonerna aldig riktigt är genomsympatiska eller övermänskliga, de har svagare sidor och när de fastnat i en knipa så är det inte direkt som cliffhanger-upplösningarna i den gamla Batman-tvserien. Det är svårt och folk får betala för vad de gör och inte gör.

Dessutom, trots att jag vet att få bryr sig om sådana här viktiga saker, så var boken väldigt snyggt formgiven. Nicola Ferguson vet vad hon gör.

Erika på buffistas om Nalle Puh: “My mother says that Eeyore and John Munch are the same character.” Vilket givetvis försatte min hjärna på den oumbärliga uppgiften att få in de andra karaktärerna i Nalle Puh som Homicide-gänget.

Uggla är helt klart Giardello, Kanin borde vara Pembleton, Nalle Puh själv är Crosetti vilket gör Nasse till Lewis. Tiger med sin energi borde vara den nyinkomne Bayliss men jag är inte säker. Kängu är Falsone – trots könsskillnaden – för ingen av dem är vidare smart. Roo? Kellerman kanske, lite svårt att avgöra.

Christopher Robin var svår, men jag tror det blir Brodie. Han är inte med om äventyren utan hör dem snarare bara. Men vem är Howard?! Det stör mig. Det blir inget riktigt Homicide utan Howard.

Johan meddelade via en mailinglista tidigare idag att Jim Baen dött igår. Jim är… var hjärnan bakom förlaget Baen. Mycket av det som de publicerat har inte riktigt levt upp till min litteratursnobbiga smak, men ändå. Han gav ut vad han gillade och alla andras smak var helt ovidkommande, sådant är alltid riktigt coolt.

För några år sedan kom han på den fullständigt vansinniga idéen att lägga upp böcker på nätet gratis—samma böcker som han ger ut och som är rätt nya—och det i en mängd olika format. Du kan läsa dem direkt på nätet om du så vill. Men saken var den att förlaget började sälja mer av böckerna som fanns upplagda där och hela idén visade sig plötsligt inte vara så mycket som vansinnig utan mer i linje med ord som “genial”.

Så det här är jävligt tråkigt även om jag inte har något personligt band till honom som person.

Jag tror inte jag har skrivit något om serietidningar sedan jag mer eller mindre stängde den engelskspråkiga bloggen, man vad fan. Möjligt att det blir en Seaguy: the Slaves of Mickey Eye trots allt. Tjo-hooo.

Det var bara det.

Ps. Man kan bli smått galen om man försöker läsa alla X-titlar i kronologisk ordning. The Hidden Years ensamt kan ge en hjärnblödning. Ds.