Behind the Typeface: Cooper Black. Se den. Du har sett typsnittet och håller säkert med om att det inte är något av de snyggaste sakerna du sett, men ändå. Du bör lyssna på vad det har att säga själv om dess användning. För typsnitt rent generellt är jävligt viktigt, antagligen viktigare än vad du är. (Nej, jag är inte riktigt så fanatisk, men nästan.)

Äh, vi tar BTT: Rosewood också när vi ändå håller på.

Missade det förra veckan så jag är tvungen att göra det här och nu istället: Norm “O.J. did it!” Macdonald på the Daily Show.

Whose Line Is It Anyway. Improvisations-tv, numera nerlagt i både England (de var först både med programmet och nerläggningen) och USA. Kul sådant. Här är ett avsnitt. Det är bisarrare än det mesta, jag lovar. Det kommer ta 21 minuter av ditt liv och du kommer inte vara samma person efteråt. (Om det är bra eller dåligt vet i fan.)

Tom Waits hos Mike Douglas Show -76, både framträdande (Nighthawks at the Diner, drygt 4 minuter) och en efterföljande intervjubit. Beatnik-Tom men fortfarande lika frijazzig när det gäller att hitta på saker som intervjuoffer.

Är det revolutionerande? Nej inte det minsta. Är det nytt? Nje, faktiskt inte. Till och med Led Zep gjorde ju det om än lite mer finputsat. Jag pratar givetvis och hårdare former av blues, och The Black Keys mer specifikt. En duo, gitarr, trummor, har hållit på några år. Jo, det känns också igen. Skitig neo-blues? Jo, det är lika skitigt som the Kills, fast inte alls lika Valvet Underground-inspirerade. Nej, vi har skitig garange-blues som fått inslagg av hårdare metallriff. Det kommer inte vinna några originalitetspoäng alls. Eller jo, det kan de. För de är riktigt bra, och det är ju trots allt lite egensinnigt idag.

Här har du en video: