Enkelt och bra. Innan någon hinner påpeka att det är raka motsatsen till innehållet på en bok som heter Finer points in the spacing and arrangment of type, så vill jag poängtera å det grövsta att det är det som gör det så bra. Alldeles underbart.

Obduktioner av böcker. Det är nästan så att jag får lust att göra egna när jag tittar på de här.

McSweeney’s har en lista, en kort sådan, över saker Philip K Dick skickade in till Better Homes and Gardens men som försvann. (Ja, det är ett skämt. Känner du inte till McSweeney’s listor? Dumt av dig.)

Att Mason & Dixon stått i bokhyllan ett tag spelar ingen roll även om jag skäms lite över att den fortfarande är oläst. Det finns tid för den också, efter att jag är färdig med Against the Day. För hur jag än vrider på det så är det egentligen ett brott att inte ha läst mer av Thomas Pynchon [ˈpɪn ˌtʃan] när han trots allt bara fått ur sig en handfull böcker till antalet – de senare är inte riktigt så handfullskompatibla i fråga om storlek. Rätt tjocka saker. Men bra, riktigt bra. Det bästa är att man slipper vänta på bra översättningar som med Umberto Eco som ändå går ur[...]

{ läs vidare }

Jag är lite dålig på att läsa andra bloggar, så jag missade att Hans skrev om Leiws Shiner. Hursom, Lewis lägger ut sina noveller för allmän läsning på nätet. När du läst dem – alla är inte uppe ännu – bör du leta reda på böckerna Glimpses och Say Goodbye. De är riktigt bra.

Om småätande är en dålig vana som man bör sluta med, spelar det någon roll åt vilket håll man går? För jag föreställer mig att det är enklare att äta hela tiden.

Böcker med mat i är ett underskattat fenomen. Steven Brust håller säkert med. Det började med att han faktiskt tog med ett ungefärligt recept för kaffedrycken klava i en av böckerna om Vlad Taltos. I den senaste hade han en hel meny som gjorde mig väldigt hungrig under tiden jag läste.

Och Patricia Wrede nämnde en chokladkaka i en novell och slutade samlingen i den med receptet. Barbarian After Battle Chocolate Cake tror jag den hette, komplett med angivelser för när under[...]

{ läs vidare }

Åter igen, jag förstår inte vad som är så oerhört bra med Twitter. Den duger nästan bara till ADHD-parodier av egocentriska utrop.
Nästan, för jag gillar TwitterLit.

Twittering the first lines of books so you don’t have to.

Utan att veta titlar eller författare så är det några där som fick mig att bli intresserad av att läsa mer.

Det känns som om förra helgen var en stor överdos eftersom jag sedan dess har varit väldigt ambivalent till människor. Ibland har jag varit så trött på dem att jag vill att de ska försvinna och andra gånger förbannar jag att mer folk inte bor närmare. Båda dessa har växlat skitsnabbt mellan sig, så ibland har de varit överlappande. Varför kan hjärnan inte bestämma sig för en och hålla till den ett litet tag?

Jag har fortfarande en bokhylla + en garderob kvar att skriva in på LibraryThing. Garderoben orkar jag inte bry mig om men bokhyllan stör mig lite. Fördelen är att jag snabbt kan[...]

{ läs vidare }

Jag gillade Miranda Julys film Me and You and Everyone We Know, men även om jag hade bortsett från det så hade jag nog ändå funderat på om man inte borde skaffa hennes bok No One Belongs Here More Than You. Bara för hemsidans skull. Som är lite otymplig, men ack så charmig. Klicka fram till att hon skriver om färgkoordinering så får du se.

Ja, jag är inte ensam om sjukdomen! För givetvis är det en kronisk sjukdom oavsett vad omvärlden tycker. Precis som jag kan inte Stephen Fry sjunga en endaste ren ton, utan det kommer ut som ett vansinnesgnäll; påfrestande och monotont.

De flesta andra som säger att de inte kan sjunga kan det, om än falskt och lite spruket. Rösten höjer och sänker sig och det kan i vissas fall vara mycket charmigt. Jag menar, hela myten om att en sångröst måste vara ren och perfekt har vi sedan lång tid lämnat bakom oss, det är faktiskt viktigare att den har karaktär. Det har inte min, den påminner inte ens om ett sönderstampat valthorn.

För att göra det ännu[...]

{ läs vidare }

Såg det här i Malmö i fredags:

Från vad jag kan se så är temat på skyltfönstret “hushållsysslor”. Eller är det en rebus?

Jag hade missat att någon sate gett sig på att filma Haruki Murakamis novell All God’s Children Can Dance . Okej, Jun Ichikawa var först med en annan historia, men den här är på engelska, så den kommer vara möjlig att faktiskt hitta utom på obskyra importutgåvor utan text. Men till saken hör att prosan är halva saken med Haruki, sättet meningarna svävar ut. Att ens tänka tanken på att filma något av honom kräver mod, och jag hoppas Robert Logevall kommer undan med det.

“Yoshiya woke with the worst possible hangover. He could barely open one eye; the left lid wouldn’t budge. His head felt as if it had been stuffed with[...]

{ läs vidare }

Folk. Jag förstår mig inte på dem. Okej, boken som Kristian Lundberg recenserade finns inte men å andra sidan verkar det han klagat på finnas i allt annat Britt-Marie Mattsson skrivit. Om inte annat borde det här ge henne tid att fixa till det.

“Jag har gjort mig lustig över Britt-Marie Mattsson på förhand eftersom jag tycker så fruktansvärt illa om henne. Men vi får hoppas att boken kommer ut så jag får chansen att såga den på riktigt”.

Kristian Lundberg, saxat från DN

Det är inte som om att man behöver ha något[...]

{ läs vidare }

Det här är svårt att skriva. Jag träffade inte John M(ike) Ford, jag hade inte emailkontakt eller någonting sådant. Ibland var han ojämn och hade lite sämre kapitel i bra böcker, men oftast var han lysande.

På både Making Light och Neil Gaimans sidor kunde man läsa saker han skickat till dem med epost eller i fallet med ML även bland kommentarerna. Ofta var det små texter som brann av passion för det skrivna språket. Sättet han skrev gjorde allt en fröjd att läsa, oavsett om det var

{ läs vidare }

Mark Z Danielewski – mannen som skrev House of Leaves, en bok mer borde läsa – har kommit med nytt. Only Revolutions. Prosalyrik där man rekommenderas att vända på boken var åttonde sida, alltså verkligen vända på boken och inte bara sidan. Den ska läsas från båda hållen, man får inte heller någon indikation om vilket håll man bör börja med.

“And coming across a clearing, with Leopard Frogs hopping, a Dying Hope greets me. Creamy. Opium addict. Rankiest. But not to difficult to avoid. No mannerly shake required. Though too quickly disturbed by[...]

{ läs vidare }

För några år sedan när Tim Powers på mailinglistan frågade efter bra böcker om Einstein som bakgrundsforskning till den nya boken, så hade man en av grundstenarna klara för sig. Sedan när mer och mer informations sipprade ut så började jag fundera på hur det skulle hänga samman—detta förändrade ändå inte mina förutfattade meningar om boken. Förrän nu då den kommit ut och och jag har läst den.

Three Days to Never börjar med ett Shakespeare-citat från Stormen. Och sedan var inget som jag hade föreställt mig[...]

{ läs vidare }

Bokhyllor som ser trasiga ut och de har även en sitplats inbyggd. Oerhört coolt, speciellt eftersom böcker tendrerar att ha egna storlekar så fort det inte handlar om pocket. Jag vill ha en sådan här! Inte för att jag just nu får plats med den på rummet, men ändå.