Blev alldeles till mig när jag såg att det kommer en andra skiva med William Elliott Whitmore i år — ingen solo utan han gör saker med Jenny Hoyston (till vardags oftast sångerska och annat i Erase Errata). Kommer antagligen bli fruktansvärt bra och intressant. Inte lika avskalat som vanligt, men jag är inte helt säker på att innehållet i sig kommer att förändras.

Hans tidigare tre skivor — Hymns for the Hopeless, Ashes to Dust och kommande Song of the[...]

{ läs vidare }

Är det revolutionerande? Nej inte det minsta. Är det nytt? Nje, faktiskt inte. Till och med Led Zep gjorde ju det om än lite mer finputsat. Jag pratar givetvis och hårdare former av blues, och The Black Keys mer specifikt. En duo, gitarr, trummor, har hållit på några år. Jo, det känns också igen. Skitig neo-blues? Jo, det är lika skitigt som the Kills, fast inte alls lika Valvet Underground-inspirerade. Nej, vi har skitig garange-blues som fått inslagg av hårdare metallriff. Det kommer inte vinna några originalitetspoäng alls. Eller jo, det kan de. För de är riktigt bra, och det är ju trots allt lite egensinnigt[...]

{ läs vidare }

Om man tar det numera pinsamt vanliga med att en bluesrock-duo består av en kille och en tjej, kombinera det med en traumatisk barndomsupplevelse av David Lynchs The Elephan Man, lite stonerrock och så stökar man till det lite. Då får man Deadboy and the Elephantmen. Inte pjåkigt alls faktiskt, även om eller annan låt kommer lite för nära White Stripes.

Vissa människor sjunger hur bra som helst. De kan ta toner perfekt gång på gång, till och med hitta på egna. Ofast tenderar dessa personer att vara väldigt tråkiga att lyssna på. Det finns ingen karaktär i deras sätt att uttrycka sig. Man tycker att det inte borde låta konstgjort och plastigt men det gör det—även om man inte har använt datakorrigering i efterarbetet.

William Elliott Whitmore är definitivt inte i den kategorin alls. För det första så har han ingen sångröst på det klassiska viset, utan istället påminner han om ljudet när man drar en räfsa över en gravsten. Inte nog med det, hans ämnesval är inte riktigt vad man skulle kunna beskriva som uppåt. Död, undergång och mer död är saker som ständigt återkommer, men utan att det för den skull blir enformigt eller ens enkelsidigt. Detta blir ännu mer förvånande med tanke på hur minimalistiskt allt är. Om William inte behöver mer än enstaka gitarrsegment under en låt utan klarar sig med bara rösten så blir det så.

Doomfolk/blues. Klart underskattat genre.

{ läs vidare }