Jag hade lovat att skriva lite om Brunnen—den där dokumentären eller vad det nu är om Orson Welles och hans begravningsplats i Spanien. I efterhand känns det som ett stort misstag eftersom jag faktiskt inte klarade av att traggla mig igenom den trots att den bara var på en timme. Det fanns mycket intressant under alltihopa, men presentationen var tråkigare än Kristina Lugn som läser telefonkatalogen och det på något som handlar om en man som försökte växa in i sin karisma—han lyckades inte riktigt trots sin ekvatoromkrets. Nej, gör om, gör rätt.

Att jag inte klarar av Martin Scorsese är inte någon stor hemlighet—folk som inte har läst vad jag har skrivit om de senaste årens Oscarsgalor kanske lyfter lite på ögonbrynet, men i övrigt tror jag att min avsky för Scorsese är känd över hela kontinentala europa. Däremot har han gjort några bra filmer av misstag—grovt underskattade Bringing out the Dead till exempel.

Men nu har han gått och gjort en dokumentär om Bob Dylan—mannen som ensam skapade fulsångsgenren. No Direction Home är bra. Riktigt bra. Trots att Bob Dylanmaskinen själv ligger[...]

{ läs vidare }