2007 års bästa skivor: texter. Del fyra av en handfull.
CUNNINLYNGUISTS – DIRTY ACRES

Jag vet vad jag sa om Little Brothers GetBack, men efter att ha lyssnat ännu mera på både den och på den här så tycker jag faktiskt att Cunninlynguists Dirty Acres är bättre på alla sätt och vis.

I dagens klimat nere i södern känns gruppen lite malplacerad. Kentucky har å andra sidan alltid legat emellan södern, mellanvästern och östkusten, och på den här musiken hörs det. Det är något söderlunkande tempo på rappen[...]

{ läs vidare }

Jag har ännu inte riktigt kommit över chocken att jag föredrar en massa andra skivor före Bad Religions nya. Det känns det väldigt väldigt smutsigt. Har jag blivit utbytt mot någon annan liten parvel medan jag sov en höstnatt? I hope not, men hur ska jag annars kunna förklara det?

2007 års bästa skivor: texter. Del tre av en handfull.
LEVON HELM – DIRT FARMER

Jag har fortfarande inte läst hans självbiografi men jag vill (en björn lovade mig att jag skulle få låna den under minifilmfestival[...]

{ läs vidare }

2007 års skivor: texter. Del två av en handfull.
LITTLE BROTHER – GETBACK

Hiphopgrupper brukar få problem när producenten sticker. De spretar, de prövar sig fram och letar efter någon vars ljud passar dem och det kan ibland kan det aldrig riktigt lyckas. Fortfarande efter tio år är det rätt hit-or-miss med Public Enemy. När nu 9th Wonder lämnade Little Brother blev de… bättre. Direkt. Jag vet inte riktigt hur för jag gillade de andra skivorna också, fast om jag ska vara helt ärlig har jag bara hart enskilda spår från the[...]

{ läs vidare }

2007 års bästa skivor: texter. Del ett av en handfull.
CHARLES MINGUS SEXTET WITH ERIC DOLPHY – CORNELL 1964

Charles var ingen trevlig människa. Alltid skarpladdade vapen på scenen, knivkastning mot publiken, och även våld mot bandmedlemmar. Detta är en person som lämnade en lapp på skivbolaget med texten “where’s my money?” genom att sätta fast den på en stol med en kniv. Nej, “psykopat” är ett bra ord att[...]

{ läs vidare }

Det är hyfsat exakt (om man har en lite lösare definition av exakt alltså) tre månader sedan jag började lyssna på hip-hop i större utsträckning. För den som undrar vad jag hållit på med alltså. Jag har också hunnit med en rejäl depression, svärande åt Illustrator, och spelat in musik själv.

Årets bästa skivor? De ser ut så här.

[FÖRSTASORTERING]
Charles Mingus Sextet With Eric Dolphy – Cornell 1964
CunninLynguists – Dirty Acres
Grinderman – S/T
Keyshia Cole – Just Like You
Klashnekoff – Tussle With The Beast
Kristofer Åström –[...]

{ läs vidare }

Grymt trevlig helg med bra människor, filmer, musik, David Lynch-kaffe, och våfflor.

Is it possible for a band to prove its greatness at the same time that one of its concerts is degenerating into a train wreck of forgotten lyrics and aborted songs? It would not seem so, but that’s just part of the wonderful paradox that is the Mekons. Their late show last night (Sept. 28) at the Old Town School of Folk Music might be viewed as an utter failure if judged on the normal terms you judge a concert (Do the musicians remember how to play their songs?), but the Mekons know how to turn that ramshackle rehearsal vibe into something special.

{ läs vidare }

Jag har haft skitsvårt att skriva den senaste tiden, vilket kanske har märkts, det känns som om allt bara blir skräp.

Däremot har jag hittat lite skivor som kanske borde varit med på den stora topplistan 2006, men som jag inte hade lyssnat på då. Så jag tar dem här och nu istället. Inte alltid toppklass, men bra är dem ändå.

+/-
Let’s Build a Fire

James Baluyut var med i Versus. Det borde räcka. Versus var… Nästintill bäst på det de gjorde.

Oh No! Oh My!
S/t

Nördpop med inslag av papapadap-harmonier.

Mojomatics
Songs For Faraway Lovers

Italiensk[...]

{ läs vidare }

Förra veckan var rätt seg. Jag lyssnade på rätt lite musik enligt last.fm, men å andra sidan använde jag mp3-spelaren mer (och givetvis glömde jag bort att scrobbla över). Jag ritade inte ett skit, vilket känns helbisarrt.

En skiva jag däremot har lyssnat på en del är Natural. Inte för att jag tror det gjort saken bättre, för det är en rätt dyster skiva. Väldigt dyster till och med. Detta ska inte förväxlas med att den är dålig, för det är den inte alls. Det är en väldigt bra skiva, bara inte en positiv sådan.[...]

{ läs vidare }

Det krävs en hel del för att jag ska ens fundera på att skriva om en hiphop-musikvideo. Den här däremot… Kanye West lät Zach Galifianakis löpa amok vilket resulterade i skrevjuckande från traktorer, clogg-dansare, och fan, guldkedjor och pyjamasvandring på skogsväg. Will Oldham gör den bästa tyste sidekicken i musikvideons historia.

Jag satt och lyssnade på Thea Gilmores The Parting Glass. Till större delen av den lite mer än tre minuter långa låten är det bara Thea och hennes röst. Det finns småsaker i bakgrunden mot slutet men det märks inte, för Theas röst genomtränger allt även massivt stål. När låten tog slut satt jag där i flera minuter och bara tittade på monitorn i komplett tystnad. Jag rörde inte tangentbordet, jag använde inte musen, utan bara spaceade ut. Sedan slog det mig. När religiösa hör Gud och denne sedan försvinner? Det är så här det känns.

En känsla av damm och grus fyllde bilen när skivan startade, så det kanske inte är världens bästa musik att köra bil till. Eller det kanske det är, för jag ville höra motorn vråla och svänga upp på en lång raksträckemotorväg och bara tugga asfalt. Inte på det där sättet som man vill göra av Fu Manchu där farten är det viktigaste, nej, det här var mer av att bara köra genom Arizonaöknen och aldrig stanna. Det är inte sä jättebra att vilja göra det när man lämnar Växjö. För där finns inga raka vägar. Totalt bortkastade känslor med andra ord.

Musik däremot är det inget fel på. En Internetmänniska –[...]

{ läs vidare }

Kommer du ihåg förr i tiden, när alla datorspel inte var i 3D utan behövde lite mer innehåll? Då fanns det ett piratspel som hette Monkey Island. I baren där fanns det en snubbe med en stor rund knapp på bröstet med texten “Ask me about Loom.” När man sedan ställde frågan så var det i stort sett reklam för LucasArts tidigare spel Loom, fast bara i text där den här karaktären hyllade allt med det. Det hade inte någon direkt funktion i spelet och var inget man gjorde mer än en gång, men idéen var rätt bisarr.

Jag har insett att jag har en sådan där knapp på mig.[...]

{ läs vidare }

Oavsett hur mycket jag kan försöka slingra mig så går det inte, jag blir sjuk av att bara lyssna på enskilda låtar. Ögonen blir blanka, rummet jag är i blir lite kallare, och så börjar det klia lite i mjälten. Det är aldrig ett bra tecken. Tack och lov så brukar det gå över bara jag lyssnar på några hela skivor eller får i mig några öl, vilket som finns närmast till hands.

Hur jag klarar av att lyssna på the Complete Fun House Sessions utan problem är ett under, den består bara av samma låt om och om igen i tjugotalet tagningar innan de byter. Men detta är en liten detalj. Jätteliten. För det blir fel Two For Joy med Electrelane[...]

{ läs vidare }

Två ord: elektrisk koskälla. Klicka på “test drive”. Hysteriskt kul.

När Jon Langford flyttade från Wales till Chicago i början av 90-talet så hade det inget med musik att göra. Tvärt om, för det gjorde det hela lite svårare för bandet han varit i sedan -76 att träffas regelbundet – vissa bandmedlemmar följde efter och det var aldrig tal om att splittras, det skulle kräva en större kraftansträngning än att bara fortsätta. Så det hela berodde på personliga och politiska saker, vilket är svårt att tro när man ser hur mycket han gjort i Chicago sedan han satte ner foten där.

För han har hur många projekt som helst. Antagligen tack vare att det där genombrottet aldrig riktigt kom har han aldrig stagnerat och fallit in[...]

{ läs vidare }

Det är inte Tom själv, men det är riktigt bra ändå.

Det finns ingen tvekan om att världen behöver mer skivor av Charles Mingus. Inte det minsta. Och när det dessutom är outgivna saker båda på skiva och hela spelningar på dvd, fuck, bara lassa ut det. Jag är inte lika säker på att det kommer leda till värdsfred eller något sådant, men jag vet att det blir ett lite bättre ställe och varje förbättring behövs oavsett hur liten den är.

Efter att ha sett introt till John From Cincinnati tre gånger – fantastisk serie, men mer om den senare – var jag tvungen att lyssa om på Joe Strummers Global A Go-Go. Bara för Johnny Appleseeds skull, för jag blev lite besviken när jag hörde skivan första gången och det har satt i. Jag tror det var ett misstag att inte göra det här tidigare, för skivan är faktiskt rätt bra även om den inte är hänförande. Mycket bättre än sitt rykte i varje fall.

De flesta tycks överens om att skivan inte har några bra melodier. Skitsnack. Det finns melodier, bara det att det är närmare rytmbaserad friformsmusik och inte blekvit folkparkspop.[...]

{ läs vidare }

Det var inte meningen att den skulle bli lik Al Jourgensen. Men nu blev den som den blev och när jag la ner pennan syntes Al vinka från bilden. Bara att inse fakta och gräva fram en skiva med Ministry – det var trots allt ett tag sedan de blev använda.

Min väntan har inte varit så lång som för vissa andra, men för de som hängt med kom the Mekons med sin senaste riktiga skiva 2002. Punk Rock från 2004 räknas inte riktigt då det var nyinspelningar på saker de gjorde i slutet av 70-talet. Fortfarande bra – och bättre gjort nu än då måste jag medge. Men ändå. En nyinspelning är inget nytt, även om det bara är två av originaluppsättningen som är aktiva. (Man lämnar inte the Mekons, man blir bara temporärt inaktiv. Flera av dem har i intervjuer kommit väldigt nära till att citera Al Pacino i the Godfather III. De har inte gjort det[...]

{ läs vidare }

Imorgon är det Day of Silence. Ett protestjippo som går ut på att online-radiostationer inte sänder ut något annat än tystnad i protest mot de höjda licensavgifterna. Dessa gör att runt år 2010 så ska det kosta 0,0018 dollar att sända en låt.

Först när jag hörde talas om det tyckte jag väl att de har rätt att protestera. Det är en höjning på lite över hundra procent om jag inte har helt fel. Men sedan slog det mig vad det egentligen är. För det är inte på samma nivå som när John Svensson köper en skiva och den höjs. Det här är företag som gjort det till sin affärsmodell att låta folk lyssna på musik.

På sätt och vis kan man[...]

{ läs vidare }

Jazz uppstår när fetaost blir fastlimmat på en stämgaffel. Så nu vet du det.

Det är som städer, eller byggnader för att vara noggrannare. Om de bara byggs upp och ingen använder dem så är syftet förstört och ingen kommer ihåg att de existerar. Konst, avsett form, lider av samma sak. Det får ingen mening förrän det levt bland folk, i folk.

Bara genom reproduktion kan något leva vidare. Ibland måste äldre saker bort för att nyare ska få växa fram. En byggnad som rivs sörjs på samma sätt av folk som varit i den dagligen på som de som tycker att en cover på en låt är sämre än originalet. Deras puls snappar inte upp rytmen av den nya uppläsaren, hur orden fraseras olika och musiken har[...]

{ läs vidare }

”Music, true music, chooses you.” Det är en del av den första meningen Philip Seymour Hoffman säger i Untitled. Den första delen är helt ointressant för den slutar med ett kolon. Jag tror det ligger en hel del i det där. Det är inget aktivt val som görs medvetet, utan den där första chockvägen kräver rätt tillfälle och känsloläge. Utan dem studsar det tillbaks, vi kanske lyssnar och tycker det är bra men det når aldrig själen och exploderar. Det är bara inte hela sanningen. För om man aldrig hör den där musiken, om den aldrig hittar en, då är det kört.

I grund och botten är väldigt mycket av det[...]

{ läs vidare }

Jag satte ihop en playlist på last.fm med titeln “A reflection of gas explosions on Mars along Route 64”. Tjugosju låtar och du ska kunna höra dem i sin helhet fast med slumpad ordning genom att trycka på den småloja web 2.0-knappen här under — även om du inte har ett eget konto på den där sidan.

{ läs vidare }

Bra alldeles för ouppmärksammade skivor från i år:

!!!: Myth Takes.
Blonde Redhead: 23.
Ted Leo: Living with the Living.
Fu Manchu: We Must Obey.
The Silos: Come On Like The Fast Lane
Laura Veirs: Saltbreakers.
Rachelle Van Zanten: Back To Francois
Kristofer Åström: Rainaway Town

Sedan är ju Queens of the Stone Ages Era Vulgaris rätt bra också, men det är ju en självklarhet och behövs knappast nämnas här.

Är man sin musiksmak? Jag hoppas inte det, för i sådana fall är min karaktär innerligt fucked. Det är inte så att jag lyssnar på mycket dåligt, nej, jag tycker jag har alldeles ypperlig smak. Men eh, jag behöver nytt.

Om det går en längre tid då jag bara lyssnar på sådant jag hört på i flera år – ibland när månen står högt och tranor flaxar förbi duger inte ens nya skivor utan det måste vara av nya personer också – så blir jag uttråkad och rastlös. Jag behöver nytt. Inte nödvändigtvis nyproducerat men något jag inte hört, något som låter mig gräva runt bland influenser och bakkataloger, något som ger någon ny impuls.

Så länge[...]

{ läs vidare }

Skiva nummer 10: Americana en las barricadas del amor y de la muerte

Ja. Namnet babelfishades till spanska. Annars finns ju risken att det skulle bli grammatiskt korrekt och sådant där.

1. Jon Langford – Nashville Radio (3:26)
2. Brett Dennen – Ain’t No Reason (3:41)
3. Carrie Rodriguez – Seven Angels on a Bicycle (5:57)
4. Richmond Fontaine – $87 And a Conscience That Get Worse the Longer I Go (3:34)
5. Kelly Hogan & the Pine Valley Cosmonauts – I Don’t Believe In You[...]

{ läs vidare }

Den 20:e februari i år la Tim Fite ut sitt andra album Over the Counter Culture på sin hemsida. Detta hade gått mig helt förbi.

Den är inte lika bra som Gone Ain’t Gone – men å andra sidan känns det som en småsak ovärdig att irritera sig över. GAG var trots allt något av det bästa som släpptes 2005 och Over the Counter Culture är på inget sätt dålig.

Han är fortfarande lika rastlös. Tanke att en låt ska hålla sig inom en genre tycks vara helt främmande för honom. Däremot finns det fortfarande en övergripande känsla. På GAG var[...]

{ läs vidare }

Jon Bernhardt sperlar theremin och har ett riktigt bra radioprogram om pop/rock/whatever i Boston-området. Det håller på i två timmar och man kan ladda ner de senaste i sin helhet.

Han spelade en låt (Video Killed the Radio Star, du får leta efter den själv) som han la upp på youtube, vilket ledde till att han blev mer eller mindre headhuntad till att spela in några reklamfilmer för hamburgare. Thereminblues, bara en sådan sak.

Och för alla som inte är hänger med i hur reklam fungerar: nej,[...]

{ läs vidare }

Olas ansikte förvreds till en sådan där psykotisk Noh-mask. Sakta satte han tillbaka vinylskivan i bokhyllan. Jag tror han skakade lite också men det kan ha varit jag som fnissade så att huvudet rörde på sig.

— Jag tror inte jag har hört några av de här låtarna på första skivan. Fan…

Skivan var någon samling med the Beatles jag har haft sedan jag var åtta eller nio. Tror jag lyssnade på den senast för en sisådär femton år sedan. Hade inte ens reflekterat över att det[...]

{ läs vidare }

Det har gått en vecka och jag är fortfarande upprörd. Kafé De Luxe brukar inte skriva ut vad som ska spela direkt utan de håller sig mer inom en månad i förväg. Själva vet de givetvis om hur det är en bra bit längre – vilket gör att sådana här saker händer.

Det första man får se om spelningen i sommar – som hade kunnat bli det bästa sedan fuck all – är det här: 14/07 “Ted Leo and the Pharmacists INSTÄLLT!”.

Min hjärna läste först Ted Leo och jag jublade, sedan en sekund efteråt såg jag inställt och min eufori blev till något annat. Något[...]

{ läs vidare }

{ läs vidare }

Ska man göra aprilskämt så ska man göra ett bra jobb. Inte bara kasta ihop något. GMail paper? Please. Syns på mils håll och skulle inte ens fungera som punchline på ett skämt i vanliga fall.

Nej, det ska göras som på Harp Magazine. Med insikten av en febersjuk som drömt om ett alternativt universum skämtade de om ett nytt album av Captain Beefheart. Här hos oss är det tydligt att det är ett skämt från första början, Van Vliet skulle inte ge upp sin exil från musiken lika lätt som alla andra efter att pengarna tagit slut. Allra minst eftersom han verkar vara genuint mycket[...]

{ läs vidare }

Någon låt med the Last Town Chorus:

Var och såg Mojomatics igår och det var riktigt bra. Ola tyckte efteråt att de bara hade en låt som de spelade om och om igen, men han har fel. Folk som uttrycker den åsikten och lyssnar på Per “Hej, hej!” Gessle går inte att ta på allvar – någonsin om något.

{ läs vidare }

*