Vissa människor sjunger hur bra som helst. De kan ta toner perfekt gång på gång, till och med hitta på egna. Ofast tenderar dessa personer att vara väldigt tråkiga att lyssna på. Det finns ingen karaktär i deras sätt att uttrycka sig. Man tycker att det inte borde låta konstgjort och plastigt men det gör det—även om man inte har använt datakorrigering i efterarbetet.

William Elliott Whitmore är definitivt inte i den kategorin alls. För det första så har han ingen sångröst på det klassiska viset, utan istället påminner han om ljudet när man drar en räfsa över en gravsten. Inte nog med det, hans ämnesval är inte riktigt vad man skulle kunna beskriva som uppåt. Död, undergång och mer död är saker som ständigt återkommer, men utan att det för den skull blir enformigt eller ens enkelsidigt. Detta blir ännu mer förvånande med tanke på hur minimalistiskt allt är. Om William inte behöver mer än enstaka gitarrsegment under en låt utan klarar sig med bara rösten så blir det så.

Doomfolk/blues. Klart underskattat genre.

{ läs vidare }