Jag satt och lyssnade på Thea Gilmores The Parting Glass. Till större delen av den lite mer än tre minuter långa låten är det bara Thea och hennes röst. Det finns småsaker i bakgrunden mot slutet men det märks inte, för Theas röst genomtränger allt även massivt stål. När låten tog slut satt jag där i flera minuter och bara tittade på monitorn i komplett tystnad. Jag rörde inte tangentbordet, jag använde inte musen, utan bara spaceade ut. Sedan slog det mig. När religiösa hör Gud och denne sedan försvinner? Det är så här det känns.

Aron hittade två till Thea Gilmore-bootlegs som jag inte hade. Jag vet inte riktigt hur han gör man han är bra på att hitta saker. Den ena av dem är nog från strax efter Avalanche släpptes men den andra är nog nyare, en av låtarna var i varje fall från nya skivan. Den nyare har dessutom bäst ljud hittills av inspelningarna.

Fortsättning från 26-33 och 19-25 och 11-18.

10

Sparklehorse
Dreamt for Light Years in the Belly of a Mountain
Capitol
Pitchfork tyckte: 8.3

Intressant användande av gäster, de märks knappt eftersom de används som musiker och då på ett sätt som faktiskt ingår i Sparklehorse egen ljudbild. Det är inget som märks,
alltså mer från studiomusikerhållet än åt stornamnsjazzkonstelationer. Detta hjälper å andra sidan Sparklehorse att ägna sig åt sina egna visioner och slipper[...]

{ läs vidare }

Årets kioskvältare är här på måndag. Nej, jag pratar inte om böcker eller film, utan en skiva. Kioskvältare är metaforiskt, egentligen menar jag skivbutik om nu de hade brytt sig om att ta in skivan vilket jag tror att de inte har gjort. Givetvis är det Thea Gilmore jag pratar om och hennes skiva Harpo’s Ghost.

Att jag tokgillar den borde inte komma som någon stor överraskning. Jag blir mer och mer övertygad om att hon faktiskt inte kan göra något dåligt. Alls. Vilket antagligen[...]

{ läs vidare }

Coverskivor—den riktiga saken med en artist och inte någon samlingsskiva, coverband som the Detroit Cobras räknas inte heller—tenderar att vara underliga saker. I fel händer blir det smärre snurrande katastrofer, medan de som gör det rätt lyckas göra dem riktigt bra. Det finns inget mellanting och tyvärr verkar de flesta befinna sig i katastrofområdet.

Bra covers är givetvis sådana som även om de inte alltid är bättre än originalet så görs de om. Inget är tråkigare än en rak cover utan någon frasering eller… någonting som skiljer från originalet. Cat Power[...]

{ läs vidare }

Jag har bara hört en låt av Nigel Stonier och jag är helt såld. Jag kanske även måste tillägga att det inte ens är hans version av låten jag hört. Jag är medveten om det sinnessjuka i det. Han har i och för sig skrivit några låter tillsammans med Thea Gilmore—bland annat Mainstream och Tear It All Down—men annars har jag inte hört något av honom. Ingenting som han gjort för sin egen skull förutom då Josef’s Train. (Jo, covern jag hört är gjord av Thea. Deal with it.)

{ läs vidare }

Boo hasplade ur sig något om vad som i hans fall kan vara världens bästa låt. Hur kommer man fram till det? Det verkar för mig närmast omöjligt. Är det låten som man lyssnar på mest? Eller är det något annat som att amn vill dansa, att hantverket bakom är så förbannat bra, att den får en att känna något, eller bara att den har en gitarr med övermänsklig sustain?

{ läs vidare }