Delar av William Elliott Whitmore-upptagning förra året eftersom mer personer borde lyssna på honom.

Fortsättning från 26-33 och 19-25 och 11-18.

10

Sparklehorse
Dreamt for Light Years in the Belly of a Mountain
Capitol
Pitchfork tyckte: 8.3

Intressant användande av gäster, de märks knappt eftersom de används som musiker och då på ett sätt som faktiskt ingår i Sparklehorse egen ljudbild. Det är inget som märks,
alltså mer från studiomusikerhållet än åt stornamnsjazzkonstelationer. Detta hjälper å andra sidan Sparklehorse att ägna sig åt sina egna visioner och slipper[...]

{ läs vidare }

Fortsättning från tidigare inlägg.

25

Adam Green
Jacket Full of Danger
Rough Trade
Pitchfork tyckte: 6.9

Stråksektionerna från skivan Friends of Mine är tillbaka men Adam lyckas ändå hålla dem på en sansad nivå och inte översvälla låtarna i tråk. Nej, det här är på rätt sida om än inte fullt upp till Gemstones — som i mitt tycke är en alldeles underbar skiva. Det är fortfarande Moldy Peaches-texter till lounge show-musik. Folk som vill ha konstverk eller saker som beror hjärtat eller får dem att tänka lite får inte ut[...]

{ läs vidare }

Blev alldeles till mig när jag såg att det kommer en andra skiva med William Elliott Whitmore i år — ingen solo utan han gör saker med Jenny Hoyston (till vardags oftast sångerska och annat i Erase Errata). Kommer antagligen bli fruktansvärt bra och intressant. Inte lika avskalat som vanligt, men jag är inte helt säker på att innehållet i sig kommer att förändras.

Hans tidigare tre skivor — Hymns for the Hopeless, Ashes to Dust och kommande Song of the[...]

{ läs vidare }

Vissa människor sjunger hur bra som helst. De kan ta toner perfekt gång på gång, till och med hitta på egna. Ofast tenderar dessa personer att vara väldigt tråkiga att lyssna på. Det finns ingen karaktär i deras sätt att uttrycka sig. Man tycker att det inte borde låta konstgjort och plastigt men det gör det—även om man inte har använt datakorrigering i efterarbetet.

William Elliott Whitmore är definitivt inte i den kategorin alls. För det första så har han ingen sångröst på det klassiska viset, utan istället påminner han om ljudet när man drar en räfsa över en gravsten. Inte nog med det, hans ämnesval är inte riktigt vad man skulle kunna beskriva som uppåt. Död, undergång och mer död är saker som ständigt återkommer, men utan att det för den skull blir enformigt eller ens enkelsidigt. Detta blir ännu mer förvånande med tanke på hur minimalistiskt allt är. Om William inte behöver mer än enstaka gitarrsegment under en låt utan klarar sig med bara rösten så blir det så.

Doomfolk/blues. Klart underskattat genre.

{ läs vidare }