Jag tänker inte börja från början, det hade varit att förolämpa folks intelligens. Dessutom är jag inte så insatt i delta blues.

Det finns band som i stort sett får för sig att variera sig till den grad att det är omöjligt att förutse ens hur detas livespelningar kommer att låta trots att de nyss släppt en ny skiva. Som Yo La Tengo. Och i kanske lite mindre utsträckning och betyderligt mer ojämnt, the Mekons.

The Mekons stora brott är att de inte alltid har haft bra produktion. De är trots allt britter och var verksamma mitt under plåtskjulsestetikens uppgång och fall. Ni vet, den där burkigheten och med ekon som kan göra allt olyssningsbart och som i vissa fall fortfarande lever kvar bland ljusskygga syntband som fortfarande panikartat kramar sina syntar i en fuktig källare någonstans i tyskland.

Men the Mekons. Trots att de ibland hängav sig åt produktionsvärden som skrämmer småbarn så var de fortfarande bra. Innerst inne. Trots plåtskjul och skumma fraseringar.

Raka motsatsen finns i the Mountain Goats. Eller inte rakt direkt, utan mer krokigt, för de är mycket bättre än the Mekons och ja, även det jag hört av Yo La Tengo. Sedan får en björn säga vad han vill. Från att varit närmast militant lofi (“studion” ska på några av skivorna ha varit en vanlig bandspelare) har på senaste tiden stråkar och andra mer avancerade instrumentalisationer smygit sig in. Det blev inte bättre eller sämre, bara lite annorlunda. Och 42 skivor/ep sedan -91, där det varit i snitt två fullängdare per år fast det är lite svårt att veta. Vissa av deras ep tenderar att vara normalkorta och andra riktigt långa. Först i år har takten dragits ner med bara en ep.

Och jag tror jag har tappat tråden totalt.

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.