Årets kioskvältare är här på måndag. Nej, jag pratar inte om böcker eller film, utan en skiva. Kioskvältare är metaforiskt, egentligen menar jag skivbutik om nu de hade brytt sig om att ta in skivan vilket jag tror att de inte har gjort. Givetvis är det Thea Gilmore jag pratar om och hennes skiva Harpo’s Ghost.

Att jag tokgillar den borde inte komma som någon stor överraskning. Jag blir mer och mer övertygad om att hon faktiskt inte kan göra något dåligt. Alls. Vilket antagligen gör henne till en av de där jobbiga människorna som borde ge en prestationsångest. Tack och lov så har jag kommit till självinsikt och slutat få det. Istället lutar jag mig bara tillbaka och njuter.

Well did you hear them quote the bible
See them hands on hearts
Not a soul between ‘em
but don’t they look the part
Don’t need triggers
Don’t need swords
Theres a tool of revolution there in every single chord

Thea Gilmore, “Play Until The Bottle’s Gone”

Jag vet inte riktigt varför det tilltalar mig så mycket som det gör, förutom då att hon är en bisarrt bra låtskrivare. Kanske är det att Thea inte är nöjd, att texterna på sätt och vis är lika arga som Chuck Ds utbrott i Public Enemy. Även om hon mångt och mycket förpassats till singer-songwriter-genren så är väldigt mycket av det hon gör inte alls så romantiserat och idealiserat som annat i genren. Istället är det cyniskt, mörkt, självrannsakat och trasigt, och ibland påminner det hela inte så lite om filmen Swimming with Sharks och Buddys krossade livssyn: “This is the only way that you can hope to survive. Because life… is not a movie. Everyone lies. Good guys lose. And love… does not conquer all.” Paradoxalt för de flesta så låter det ändå rätt positivt i slutändan.

Det finns en trevlig intervjuartikel på the Independent även om man förbannar dem samtidigt medan man läser. Tvåspaltigt på Internet? WTF?! Däremot gillade jag verkligen det här:

“There are two or three albums waiting to be made, all stacking up behind this one. There’s part of me that understands [the delay] and I’ve bought into a slightly bigger label, but when you write as much I do…” Her eyes narrow. “I’ve got a short attention-span. I’ll do a bit of damage if they’re not released.”

Årets skiva? Utan tvekan. Nu inser jag i och för sig att jag sagt och skrivit detta om några andra saker, däribland Jenny Lewis. Men kommer du ihåg tillägget? Just det; “om inget oförutsett händer”. Att Thea släppte skivan var inte oförutsett men lik väl. Det här omdefinierar vad som är briljant. Det som tidigare var bra är nu rätt pinsamt mediokert om inte lite sämre. Så nu vet du.

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.