Då så, de bästa skivorna 2006, lite mer den här gången än förra året. Som vanligt tänker jag ha med vad Pitchfork tyckte, för jag är fortfarande övertygad om att statistiskt sett ger de ut höga betyg till de dåliga skivorna och tvärt om. Jag baserar detta givetvis på att de inte gillar Adam Green. Bastards.

33.3

Tanya Donelly
This Hungry Life
Eleven Thirty
Pitchfork tyckte: ingenting!

Tanya Donelly var med i Throwing Muses, the Breeders, Belly och har gjort bra soloskivor. Det är inte så många som kan ha det på sin resumé. Det här däremot, kan vara hennes bästa sedan Belly-debuten. På det hela taget är

33

Emily Haines
Knives Don’t Have Your Back
Last Gang Records
Pitchfork tyckte: 7.3

Emily Haines – normalt sett sångerska och lite annat i Metric, stundom inhoppare i Broken Social Scene – har gjort soloskiva förr. Hon gav själv ut den och nu finns den bara till bisarra priser på eBay eller genom suspekta kretsar på Internet.

Den här, utgiven tio år efter den första, den borde finnas överallt. Trevliga melodier som vanligt med fröken Haines, men denna gången är det väldigt introspektiva texter. Detta, tillsammans med den mer snåla produktionen, gör att det blir något helt annat än Metric.

Med för högt inmixat piano hamnar ibland hennes röst i bakgrunden, och även om jag till en början störde mig på det– Äh vad fan, jag kan vara ärlig. Jag stör mig fortfarande på det. Men jag förstår det. Det blir inte lika mycket mig-mig-mig-titta-på-mig som det brukar bli med pianodriven popmusik. Fast trots detta lilla fel så är det riktigt bra. Kvinna med piano börjar bli en överbefolkad nisch, men när det görs så här kan jag acceptera en till.

32

Anna Ternheim
Separation Road
Universal
Pitchfork tyckte: ingenting!

Jag tror att om man slog ihop de bästa låtarna från den här och den förra, så skulle man få ett jävla starkt resultat. För det är inte kvaliten som den faller på, för det är genomgående bra. Utan snarare att låtarna ibland är lite väl lika varandra i arrangemang. Nu kanske någon smartröv kommer och försöker flika in att “så är Bad Religion också”, och visst, men nej. Jag hör direkt skillnad på Bad Religions låtar. Kanske beror det på att jag har hårdpluggat dem en längre tid än Anna, men jag tror inte det. Jag tror att hon skulle tjäna med mer småskillnader inon en skiva än mellan dem. Faktiskt.

31

Frank Black
Fast Man / Raider Man
Black Porch
Pitchfork tyckte: 6.4

Frank Black visar sig vara just Frank Black och därför måste han göra en dubbelskiva igen. Varannan eller var tredje skiva tenderar att bli det, nästan som om det vore ett kompulsivt beteende. Men visst, mycket av skivan är bra.

På det hela taget är det en naturlig uppföljning på förra årets Honeycomb, några av låtarna spelades även in under den perioden – vilket förklarar varför det är så mycket av dem. För det är där problemet ligger. Den hade mått bra av att vara kortare. En dubbel-cd känns väldigt mastigt och efter en genomlyssningen var jag proppmätt.

Men å andra sidan, låtar som “I’m Not Dead (I’m in Pittsburg)”, “You Can’t Crucify Yourself” och tja, en näve till och allt framstår ändå som bra. Riktigt bra, och jag blir fortfarande förvånad över att Frank kan sjunga och inte skrika på det där Pixies-sättet han alltid gjort tidigare.

30

The Fiery Furnaces
Bitter tea
Fat Possum
Pitchfork tyckte: 7.6

Det första jag kommer att tänka på är Spacemen 3, Sonic Youth, och Thunderbirds Are Now!. För Precis som dem så är texturen jävligt viktig för the Fiery Furnaces. Men för den skullen är de inte direkt lika uttrycksmässigt som de andra banden jag räknade upp. Kanske med vissa undantag för TAN! som också går loss på smådetajer och bygga upp låtar av samma vilt inkastade influenser och musikstilar, men the FF är mer experimentella och inte lika fokuserade på att det ska passa ihop hela tiden. Detta menar jag inte som något negativt.

För syskonen Friedberger gör idiosynkratisk pop. Syntar, lutor, slingor av sång och musik baklänges där ändå allt passar ihop med det som spelas åt “rätt” håll. Allt detta till en närmast grammatisk recitering av texterna från Eleanor. Man hör punkter, komman och tankestreck. Vilka ord som är understrukna och vilka som är inom paranteser. Jag har upplevt det förr från en annan person i verkliga livet, men aldrig i sång och med de här temposkifningarna.

Jag är rätt imponerad, och just nu när jag skriver det här undrar jag om den inte borde ligga lite högre upp. Men nej, nu har jag placerat den här. Då får jag fan leva med det.

29

Hamell on Trial
Songs for parents who enjoy drugs
Righteous Babe Records
Pitchfork tyckte: ingenting!

Det här är skitbra. Kanske inte hans jämnaste skiva någonsin, men jag föredrar den här framför det mesta han gjort utom det maniska livestrumjucket på Ed’s Not Dead: Hamell Comes Alive. En jämn Ed Hamell blir väldigt snabbt uttjatad, det tar bort explosiviteten i honom på något sätt. Men det här… Ed har ett syfte och han är lite småsur på hur saker och ting ser ut.

Coulter’s Snatch borde vara årets argaste och underbaraste politiska låt. Med en textrad som “let’s make her deny it” är det en ren jävla krigsförklaring. På sätt och vis det närmaste – men ändå så fruktansvärt långt ifrån – Patrick Skys Songs That Made America Famous jag hört.

28

Nellie McKay
Pretty Little Head
Hungry Mouse
Pitchfork tyckte: 7.4

Den här skivan är ett bra exempel på hur något viktigt kan försvinna när man begränsar sig. För den här skivan är inte lika bra som Nellies debut.

Och det kunde varit värre. Den först utläckta versionen av skivan, den där Columbia/Sony skurit bort låtar, var sämre ändå. Helheten fladdrade och den spelade inte så bra. Nellie blev av med skivbolag eftersom hon visade sig vara lika obstinat som Terry Gilliam re: Brazil och vägrade ge sig.

Och tur är väl det, för Pretty Little Head förtjänar att vara på två skivor (med sammanlagd speltid på 65 minuter). Att hon inte rappar på en låt utan mer håller sig till lounge pop med en stor dos Doris Day, det däremot är en stor vinst. Istället är det två duetter; en med Cyndi Lauper och en med K.D. Lang. Personligen bryr jag mig inte om någon av dem som artister och Laupers röst… Nej, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte störde mig på den. Men låt gå för det då.

27

Johnny Cash
American V: A Hundred Highways
Lost Highway
Pitchfork tyckte: 7.8

Skivan har ingen riktig hagelsvärm i magtrakten som “Hurt” på förra skivan, men å andra sidan klarar den sig bra ändå. Bättre till och med, den här är avvägd, noga utvalda låtar som bara växer i och med att man vet redan från början att Johnny inte levde när den blev färdig. På något sätt är det den ultimatata tributeskivan. Bara mannen själv, inga hits, utan ohörda inspelningar. Samtidigt är det inga halvmesyrer till outgivet material, det andas kvalitet från början till slut.

26

Emm Gryner
Songs of love and death
Dead Daisy
Pitchfork tyckte: ingenting!

Okej. Emm Gryner har jag haft lite sådärkoll på sedan 2002 eller så. (Personen “skyldig” för detta är samme person som pekade på Tegan and Sara, så jag visste att han hade bra smak.) Mycket har varit bra, men eftersom det mesta kommit ut på hennes egen etikett har jag ofta hittat skivorna alldeles för sent. För sådana här listor alltså, bra musik är aldrig för sent att upptäcka. Hur som helst, Emm för alla er som inte hört talas om henne – borde vara de flesta – är en gitarr- och pianospelande kanadick.

Detta är hennes andra coverskiva och jag får helt enkelt än en gång begrava mina åsikter om sådana. Temat den här gången är Irländska artister så låtar kommer från Thin Lizzy, Ash, Gilbert O’Sullivan, The Thrills, och, eh, the Corrs. Låten från de sistnämna känns dubiös som bäst fast i hennes om arrangemang fungerar den. För hon har verkligen på alla låtarna kastat bort allt utom texten och byggt upp det från grunden.

(att bli fortsättad…)

1. Du lyssnade på mycket bättre musik innan du lärde känna den där fjollbögen Ola, eller vad det nu är han heter.

   — Tommy    (@ 3. december 2006, 02:10)

2. Fast Johnny och Hamell är ju alltid bra.

   — Tommy    (@ 3. december 2006, 02:12)

3. Nu var inget av de här något som kan följas till Ola, men om du tycker att du måste skylla på någon så visst.

   Tror du kommer uppskatta nästa uppdatering av listan mer.

   — Nicklas    (@ 3. december 2006, 03:31)

4. Jag skulle kunna tänka mig att hårdplugga Anna. Dessutom är jag inte särskilt fjollig.

   — Fjollbögen    (@ 6. december 2006, 18:26)

5. Intressant och ambitiöst, mycket trevlig läsning. Du har med en del jag inte hört, jag hinner dessvärre inte med att lyssna på alla plattor som intresserar mig.

   — Janne A    (@ 10. december 2006, 23:32)

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.