Fortsättning från tidigare inlägg.

25

Adam Green
Jacket Full of Danger
Rough Trade
Pitchfork tyckte: 6.9

Stråksektionerna från skivan Friends of Mine är tillbaka men Adam lyckas ändå hålla dem på en sansad nivå och inte översvälla låtarna i tråk. Nej, det här är på rätt sida om än inte fullt upp till Gemstones — som i mitt tycke är en alldeles underbar skiva. Det är fortfarande Moldy Peaches-texter till lounge show-musik. Folk som vill ha konstverk eller saker som beror hjärtat eller får dem att tänka lite får inte ut så mycket av det hela.

Adam Green skriver musik för mage och njure och för de av oss som tycker det är skitkul när Sam Raimi kastar potatis på Bruce Campbell eller bakfulla letar sexuella anspelningar i Disneys Aristocats.

24

The Raconteurs
Broken Boy Soldiers
XL
Pitchfork tyckte: 7.3

Först när jag hörde dem tyckte jag att de lät som Kent, precis lika gnälliga och, ja, gnälliga. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på, måste ha varit sjuk med feber eller något. För det är inte gnälligt. Jack White kanske har en lite högljudd och skärande tonläge ibland, men det gnäller inte. Så givetvis hade jag fel då i somras. Jag har förlikat mig med detta och accepterat det.

Det intressanta är att det inte känns som något de olika medlemmarna har gjort tidigare var för sig. Textmässigt är det kanske lite närmare Brendan Benson är Jack White, men ändå inte. Det är en grupp, en sådan där som är snuskigt bra sammansatt och alla får kasta in idéer. Med tanke på att White Stripes mer och mer blivit Jack Whites privata lekstuga så tror jag att han mår bra av det här. De verkar ha kul i varje fall.

23

Heartless Bastards
All this time
Fat Possum
Pitchfork tyckte: 6.7

Första låten förvirrade mig. Pianon och lite lalala-sång. Det var ett bra knep för sedan kommer gitarrer och Erika Wennerstroms mörka och något nasala stämma och nästan öderlägger rummet. Som sig bör är Heartless Bastards fortfarande bastader och gör sin musik med volymen på max, runt tolv eller så.

Det är inte nyskapande, det fullkomligen stinker “Fat Possum Records” om det men fan, det svänger och det är bra. Mycket dova ljud som blandas jävligt bra med Erikas röst. Grötigt och hänsynslöst vackert som en bilolycka.

22

Jenny Hoyston & William Whitmore
Hallways of Always
Southern
Pitchfork tyckte: ingenting!

Jag är fullt medveten om att den här skivan kommer explodera i ett moln av raketbränsle om ett halvår och vara i toppen av listan när jag verkligen lyssnat in mig ordentligt, för satan vad bra den är. William “Elliott” Whitmore har känt Erase Eratas Jenny Hoyston sedan de läste på Universitet eller vad det nu var. Deras musik låter inte så snarlikt men det visade sig att de fungerar utmärkt ihop.

Whitmores raspiga röst med banjo och akustiska gitarrer och Hoystons ljusare dito och syntar i bakgrunden som gör ljud. Fantastisk ljudbild, underbart melankolisk pop i sex stycken låtar – för det är pop i jämförelse med vad Whitmore gjort tidigare. Fast de här sex låtarna har en sammanlagd längd på runt 30 minuter, så jag kan inte riktigt kalla det ep.

Om du inte gillar det här så är du död inombords.

21

Greg Graffin
Cold As the Clay
Anti
Pitchfork tyckte: ingenting!

Mer folkmusik, men fan, om Greg Graffin hade spelat franskt dragspel och kombinerat det med opera så hade jag lyssnat och antagligen gillat det. Jag har ingen distans alls till medlemmarna i bad Religion och vad de gör längre. Det här är en hyllningsskiva till Graffins rötter, musik han vöxt upp med och lyssnar på. Han däremot har sådan distans att han väljer att inte bara köra covers på traditionella låtar utan även skriva nya i samma stil. Mer personer borde anteckna ner den här idéen.

20

Howling Bells
Howling Bells
Bellaire
Pitchfork tyckte: ingenting!

Människor som lyssnar på musik lägger ner alldeles för stor tid just nu på vem som producerat, tror det har med hiphopvågen i USA och den svepande döden för alla andra sorters radiostationer. För till saken hör att en bra producent ska inte märkas, den finns där för att lyfta fram bandet. Därför tänker jag till skillnad från alla andra som recenserat den här skivan inte nämna vem som gjort det. Det är ointressant.

Skivan däremot är inte ointressant. Australiensisk 70-tals rock som låter väldigt inspirerat av saker som Love, the Move och akustiska Led Zeppelin och ibland en liten doft av Black Sabbath. Dessutom visar de en gång för alla att “midtempo” faktiskt inte är en svordom utan att sämre musiker bara dra sig till de enklare extremerna. Skivan må vara anakronistisk men om du kallar den tråkig så har du fel. Objektivt sett.

19

Motörhead
Kiss of Death
Sanctuary
Pitchfork tyckte: ingenting!

Det hörs direkt när det är en Motörheadskiva. Lemmys bashamrande och frenetiska takt som aldrig någonsin verkar avta. Utom ibland på skiva, där kan det hända att de smyger in annorlunda saker. Men de inleds alltid på samma sätt, tror till och med på samma akordslinga, där det känns som om att de står inne i rummet och manglar på sina instrument rakt i ansiktet på en.

Det finns egentligen inte så mycket att säga, alla har hört något med dem och då vet man hur skivan är. Antingen gillar man det eller inte. Den stora skillnaden här är kanske spåret “God Was Never on Your Side” som inleds med bara Lemmy och en akustisk gitarr. Efter att ha hört den låten påpekade någon att Rick Rubin borde ta sig an Lemmy som nästa mastodontprojekt. Jag håller inte riktigt med, Rubin skulle nog aldrig överleva och slutresultatet skulle nog inte alls bli som personen hade hoppats. För Lemmy behöver tre saker i livet: cigaretter, Jack Daniels, och metall (gärna av Krupp).

(Att bli fortsättad…)

1. Och när var INTE White Stripes Jacks egna lekstuga?

   — Ola    (@ 7. december 2006, 18:45)

2. Ola: våren 2001. Du vet, när Megs trumspel fyllde en funktion och han koncentrerade sig på att göra kul musik. Han hade inte kommit in i “jag är Jack White och jag kan göra vad jag vill! Muahahaha! Wiens gosskör på ungiga!”-läget.

   — Nicklas    (@ 7. december 2006, 19:18)

3. Jag måste ha den där William Withmore plattan

   — Matt    (@ 14. december 2006, 15:44)

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.