Fortsättning från 26-33 och 19-25.

18

Hellwood
Chainsaw of Life
Munich
Pitchfork tyckte: ingenting!

Johnny Dowd, Jim White och Willie B. Jag har tidigare nästan bara hört saker av Dowd. White hade jag kanske hört lite här och där men aldrig riktigt hängett mig åt, Willie B vet i fan vem det är, allt jag vet är att han spelar en massa instrument och därför antagligen är en vedervärdigt talangfull människa.

Men givetvis måste en grupp med White och Dowd heta Chainsaw of Life. Det går inte att komma undan det. Det är bittert, det är ibland lite konstigt och det ibland kan det tyckas att tar deras impulser och de springer lite för långt med saxar i händerna. Kan tyckas, för när man lyssnar om upptäcker man att det är precis rätt. Det är inte exakt vad man väntar sig när man hör talas om det, det är inte ens alltid vad man vill ha, men ta mig fan, det är vad som behövs och det är mycket viktigare.

17

Comets On Fire
Avatar
Sub pop
Pitchfork tyckte: 7.7

Psykadeliarock görs det inte allt för mycket av längre, i varje fall inte något som är bra. Den har fått sig ett litet uppsving med några crossovereffekter, men det som ofta glöms bort är att det ska svänga, snegla mer åt Love och the Move och mindre åt stelkrampsnarkomaner som Pink Floyd. Nu är Comets on Fire lite the Move och en mass the Stooges, men vad fan, det är inte som om jag ska klaga. Det är inte som om att the Stooges gjordre tillräckligt med skivor själva, någon måste helt enkelt återuppta deras jobb. Lägg också till lite jazz och bluesinfluenser för att få till den rätta jamkänslan i det de gör så är det nästan en någorlunda verklighetstrogen karikatyr av Comets on Fire.

På Avatar börjar Comets on Fire dessutom göra riktiga låtar och inte bara inspelade jamfester. Det är, i brist på bättre ord, riktigt bra. Skivan är alldeles utmärkt vid de flesta tillfällen: begravning, bröllop, en torsdagseftermiddag, förfest, fest, efterfest, bilen. Det enda som gäller är att den ska spelas högt.

16

Jeffrey & Jack Lewis
City & Eastern Songs
Rough Trade
Pitchfork tyckte: 6.5

Ligger Moldy Peaches på is eller är de ofrånkomligen splittrade? Jag vet inte. Men det finns ett tomrum som inte riktigt hade fyllts sedan de gav ut sin självbetitlade skiva. Adam Greens solokarriär tog en annan riktning och Kimya Dawsons kändes lite andefattiga. Att upptäcka att han som gjorde deras omslag faktiskt själv gör liknande musik var en uppenbarelse värdigt Bibeln.

Det här är grovt räknat Jeffrey Lewis tredje skiva, men den första med hans bror Jack. Mer fixerad popkultur än könsord är ytan mer vuxnare än Moldy Peaches, men egentligen är den precis lika infantil. Nu ska du inte tolka det som om att jag använder ordet “infantil” med negativ innebörd, tvärtom. Det är dags att återta det från SAOL och stöpa om det till något bra. Våga hänge sig åt saker som man inte borde, saker som funnits kvar sedan man var liten. Jag lyssnar hellre på låtar om hur man täckt väggarna med affischer och att bygga tidsmaskiner gjorda av en amatörsångare än en om att någon tonsäker balladör predikar fred på jorden och att kärleken övervinner alla besvär.

Nu kanske någon smartröv påpekar att man kan få bägge och det kanske är sant. Men fred är fruktansvärt tråkigt, kärlek har mer gemensamt med skyttegravskrig än rosenskimmer, och balladörer borde skjutas för brott mot trumhinnorna.

Bröderna Lewis är på rätt sida om allt. De förtjänar respekt och skivköpare.

15

The Flaming Lips
At War With the Mystics
Warner
Pitchfork tyckte: 6.7

Det finns skivor där allt är bra om än inget speciellt, men sedan händer det där som fullständigt skjuter ut den ur atmosfären. En del är det en kanske en textrad som tvingar en att tänka om på allt man hört tidigare, som ändrar hela kontexten. Eller en melodislinga. Ibland kanske det är yttre saker, en älg i ett rum eller en bil som kör ut framför en.

At War With The Mystics var till en början bara en bra skiva. Sedan la jag över den i mp3-spelaren och gick ut. På vägen hem satte jag på skivan, det var mörkt, klar himmel så stjärnorna syntes samtidigt som månen inte riktigt var full utan gav bara precis tillräckligt med ljus. Jag vidhåller, du har inte lyssnat på den här skivan förrän du gjort det med ett par riktigt bra hörlurar. Alla småljud som får det att krypa i trumhinnorna som myror. Alla harmonier och statisk fzzzzzzz från gitarrerna.

Jag skulle vilja påstå att den här är bättre än Yoshimi Battles the Pink Robots. I standardutförandet då alltså. För Yoshimi som japanimport sparkar fortfarande häck, då den har en annan låtordning och några extra låtar. Men den är å andra sidan en alternativ sak som inte riktigt räknas som den egentliga skivan, så det går bort.

14

Jenny Lewis and the Watson Twins
Rabbit fur coat
Team Love
Pitchfork tyckte: 6.1

Den äldsta av alla de som släpptes 2006 som jag har på listan och den är fortfarande bra. Kanske inte lika bra som jag då i december/januari trodde, men det är sådant som händer. Höjdpunkterna är fortfarande så där snuskigt bra. “Rise Up With Fists”, “You Are What You Love” och “It Wasn’t Me” till exempel, de får mig att le som en fåne och vilja luta mig tillbaka och bara njuta. Men sedan har vi några av de andra låtarna som inte alls längre känns så inspirerande. “Handle With Care” känns fullständigt meningslös när hon gjort andra bättre egna låta och covers live efteråt. (Leta reda på radiospelningar och dyligt så förstår du vad jag menar.)

13

Danko Jones
Sleep Is The Enemy
Aquarius
Pitchfork tyckte: ingenting!

Danko Jones gör sådan där rock. Hyfsat hårt och med bra drag, funkinfluencerna har tråkigt nog minskat lite men samtidigt har låtarnas melodier och texter lyfts fram mer. Hur som helst är det riktigt bra musik att köra bil till. Inget showande, bara rock och texter som har mer gemensamt med blues och fartfylld soul än mesrock som Backyard Babies och Mötley Crue.

Det riktigt underbara är att det trots allt ändå inte kan klassas som festivalrock. Danko pratar, han ryter och han sjunger. Det finns subtila skillnader och låtarna skiljer sig direkt från varandra. Detta trots att det ändå alltid är hyfsat hög volym på exakt allt.

12

The Dead Brothers
Wunderkammer
Voodoo Rhythm Record
Pitchfork tyckte: ingenting!

Vill man beskriva dem helt fel men ändå med viss sanning så kan man göra säga att de är mellantinget mellan två andra band som släppte skivor under året: Hellwood och Deltahead. Verkligheten är självklart mer komplicerad än så. Skulle jag skriva upp alla influenserna så skulle folk nickat och sagt “som Tom Waits menar du, fast sämre”. Det hade varit helt uppåtväggarna. Nej, The Dead Brothers är besläktade med Tom Waits och Danny Cohen som syskon, inte avkommor. De delar samma beröringspunkter under uppväxten men i annat är de olika.

Tänk dig det här: ett begravningståg som drar fram över kontinenten, bakom sig lämnar de områden öde och inte ens korparna kan överleva men där de befinner sig är det en de dödas dag kombinerat med Riokarneval där de döda bröderna från Schweiz spelar countrysmetad cajunjazz med tubaståt och dragspelsimprovisationer samtidigt som en av dem sjunger på två olika språk om vartannat.

De har äntligen lyckats bli bra på skiva, men från vad jag har hört så är det fortfarande väldigt mycket liveband över dem.

11

TV on the Radio
Return to Cookie Mountain
4AD
Pitchfork tyckte: 9.1

Jag har mycket lättare att skriva om saker som berör mig på andra sätt än det här. Return to Cookie Mountain gör mig glad. Riktigt glad. Det är stört omöjligt att sitta still ens till de lugnare låtarna. “Tonight” känns som lugnande mediciner i öronform medan att lyssna på “Wolf Like Me” är som att bygga en gitarr av hushållstillbehör och sedan rocka loss i rummet framför tv:n. Disten är givetvis när man pluggar in mixersladden i väggen och den låter wzzzzzzz.

(Att bli fortsättad…)

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.