Jag har börjat se om Carnivàle för första gången. Vissa avsnitt har jag sett två gånger, men större delen bara en gång. Så det var dags nu, och direkt när Michael J. Anderson (vi är inte släkt) börjar med sitt introduktionstal i första avsnittet så svär jag åt HBO. För serien är lysande—bitvis lite saktfärdig i mitten av säsong ett, men fortfarande hur bra som helst. Antagligen det bästa HBO någonsin har gjort. Slutet på säsong två—som blev den sista—var den bästa säsongsavslutningen under hela året. Tyvärr är det också bara slutet på akt ett i historien och resten får vi antagligen inte veta. Förbannade HBO.

Det är inte en serie för de som vill ha action och coola one-liners, humorn som finns är mörk och torr. Dess styrka är manuset, atomsfären och skådespelarna, det är raka motsatsen till Deadwood som försöker utföra magitrick med ordet cocksucker. Nej, istället får tittarna förja Ben Hawkins och Brother Justin när de själva kommer till insikter om vad de förväntas göra. Samtidigt får tittaren själv lägga samman händelser, långt ifrån allt sägs rakt ut. Men det finns en plan och det märks. Episk atmosfär blåser in och fyller tältdukarna. Vissa av de idéer jag hade över vissa av karaktärerna efter säsong ett var kanske lite för bisarra och magstarka även för en kabelserie, men deras egna lösningar var helt okej och ibland riktigt överraskande.

“Every Prophet in his house.”

I grunden en kamp mellan gott och ont, bara befolkad av människor. Människor är inte absoluter utan de rör sig i gråzonen, man besämmer själv hur och när man ska göra saker och inte på grund av att man tillhör den ena eller andra sidan. För gott och ont är bara namn och de seplar i sig ingen roll. Allt handlar om konsekvenser och vad man är villig att göra—och offra.

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.