Fortsättning från 26-33 och 19-25 och 11-18.

10

Sparklehorse
Dreamt for Light Years in the Belly of a Mountain
Capitol
Pitchfork tyckte: 8.3

Intressant användande av gäster, de märks knappt eftersom de används som musiker och då på ett sätt som faktiskt ingår i Sparklehorse egen ljudbild. Det är inget som märks,
alltså mer från studiomusikerhållet än åt stornamnsjazzkonstelationer. Detta hjälper å andra sidan Sparklehorse att ägna sig åt sina egna visioner och slipper egoproblem. De andra är trots allt bara inhyrd hjälp eller tillfrågade vänner. Jag tror inte något annat hade fungerat på den här skivan.

09

Tingsek
World of it’s own
V2
Pitchfork tyckte: ingenting!

Det här färgas en hel del av livespelningen, den var riktigt bra. Bara så att ni vet. För skivan är inte perfekt, den känns väldigt svenskproducerad med lite för nedtonat basregister. Drar man däremot upp den på inställningarna – och det bör man göra – blir upplevelsen en helt annan. Kan hända att det här är ett resultat av att Tingsek spelat det mesta själv och att han inte velat fläska på, och i sådana fall hoppas jag att han tar med sig kompmusikerna från turnéen in i studion nästa gång. Då hade det kunnat bli en topp tre utan att behöva göra annat än att höra skivan.

Tingseks americana-reagge-funk känns eget, dansant och framförallt bra.

08

Deltahead
Deltahead
Peace & Junk & Drums
Pitchfork tyckte: ingenting!

Hur fan beskriver man Deltahead? Två enmansorkestrar med hjärtat i garagepunk som bestämmer sig för att spela blues tillsammans? Egentligen borde det inte fungera. Två baskaggar, närmast infantila texter som “don’t move to Finland” där den meningen skriks ut i en loop under fyra minuter, men nej, det fungerar. Bättre än bra, det här svänger satan.

07

Cat Power
The Greatest
Matador
Pitchfork tyckte: 7.9

Chan Marshalls bästa någonsin. Det är inga små ord, men så är det. På sätt och vis är skivan gjord i fel ordning. Hon blev nykter efter och inte innan, vilket känns än konstigare i och med att den här verkar så mycket mer fokuserad än de tidigare skivorna. Men kanske är det bara en fasad skapad av produktionen. Delar av skivan känns spretig precis som förr men paradoxalt finns det även en sammanhållning ändå. Lite som en tygkorg full med kastanjer och garnvantar där allt fastnar i varandra.

06

The Zutons
Tired Of Hangin’ Around
Deltasonic
Pitchfork tyckte: ingenting!

För att vara ett brittiskt band har the Zutons sluppit undan att sönderhypas och tryckas upp i ansiktet på folk. Lite ironiskt kan tyckas, då de faktiskt till skillnad från de flesta andra faktisk hade förtjänat lite uppmärksamhet. Det är inget revolutionerande, visst, men det kan man inte säga om mycket.

Men the Zutons skriver låtar och melodier, de har texter om baksmällor och förföljelser och mörkare än det mesta rosenskimmer som produceras idag. Inte för att det märks på modernt vis. Bandet kan spela, de kan sjunga, de kan allt det där som gör musik och det utan att gnälla eller verka pompösa. Det här är alltså så mycket bättre än tråk-Artic Monkeys och våp-Morrissey att det är löjligt. Och ändå är det knappt någon som märker det, för helst ska man vara både gnälliga och pompösa. Fy fan.

05

William Elliott Whitmore
Song of the Blackbird
Southern
Pitchfork tyckte: ingenting

Så. Första skivan William släppte i år och den är bara lite bättre än EP:n han gjorde tillsammans med Erase Erratas Jenny Hoyston. Sista delen i den trilogi där han bearbetar sina föräldrars död. Precis som på de förra skivorna är det minimalistiskt stövelstamp och banjo som gäller samtidigt som Williams whiskyhesa röst predikar domedag och hopp.

Mannen är inte trettio ännu och fan vad avundsjuk jag är på den där rösten. Nej, nu blir det whisky.

04

The Black Keys
Magic Potion
Nonesuch
Pitchfork tyckte: 6.0

Pitchforkrecensenten gillade inte låten “Strange Desire”, vilket om något borde bevisa att dennes betyg är helt och hållet värdelöst. På sätt och vis kan jag förstå människan men ändå inte. Sant är att the Magic Potion inte riktigt låter som de tidigare skivorna. Bluesriffen har fått influenser av de första fyra Black Sabbath-skivorna och – äh, vad fan, jag kan inte se det som något dåligt även om jag försöker. Recensenten har katalogfel, så skit i honom. Skit däremot inte i den här skivan. The Black Keys har börjat leta sig bort från det patenterade Fat Possum-ljudet. Bra för dem och bra för oss.

03

The Coup
Pick a bigger weapon
Anti
Pitchfork tyckte: 7.9

Det här känns konstigt och fel. Hiphop. Men jo, jag gillar det här en hel del. Kommunistisk amerikansk hiphop. Fråga mig inte hur det går ihop, men det fungerar. Det fungerar riktigt bra till och med, och om jag ska vara ärlig så brukar jag ha svårt för det mesta hiphop jag hört. Bra texter, bra musik. Jag är lite chockad över det här och har insett att mina förutfattade meningar kanske inte stämmer så bra som jag trodde.

Sedan hjälper det en hel del att de har riktig musik och inte samplade bönburkar som så många andra hiphopare. Tom Morello visar att Audioslave inte helt har tagit död på hans gitarrspelande och att han faktiskt fortfarande är riktigt bra bara han vill. Lägg sedan till folk från P-Funk och du kan börja ha en aning om att det här svänger en hel del. (Jello Biafra gör inhopp också och pratar intro på en låt. Vilket kanske inte så många bryr sig om, men jag gillar honom fortfarande.)

02

Regina Spektor
Begin To Hope
Sire
Pitchfork tyckte: 7.5

Ursprungligen tyckte jag att Soviet Kitch var en bättre skiva, men nu tror jag att jag högt och ljudligt måste proklamera att jag hade fel. Om så bara för att ingen annan vågar säga det. Begin to Hope är bättre.

Det börjar kännas lite tjatigt med att låten Samson är med igen, men å andra sidan när det görs så här bra så kan jag inte riktigt klaga och få det att låta trovärdigt.

01

Thea Gilmore
Harpo’s Ghost
Sanctuary
Pitchfork tyckte: ingenting!

Givetvis. Jag tror inte någon tvivlade på det här, i varje fall inte de som känner mig. En ny Thea-skiva är trots allt en ny skiva med Thea, något som händer lite för sällan på senare tid. Jag tänker inte klaga, för så länge hon håller uppe kvaliteten på det här viset hon har gjort så kan han få ta några år på sig mellan dem. Jag har de gamla att sysselsätta mig med under tiden.

Däremot finns det en sak som stör mig och det är att skivan har ett “hemligt” spår i slutet. Varför?! Det är bara jobbigt och idiotiskt, speciellt som låten är skitbra och förtjänar ett eget nummer.

Hur som helst. Trots skyhöga förväntningar som borde blivit grus: årets bästa skiva. You bet your sweet ass it’s good.

Fast egentligen är allt under topp fem redan inaktuellt och skulle behöva struktureras om.

Årets bästa skiva i händerna på en kättare.

1. Du verkar vara lite hjärntvättad av den därna Thea ;)

   — Matt    (@ 5. januari 2007, 12:36)

2. Man kan inte hjärntvätta hjärtat Matt, och det är det som skriker ut “ennyskivamedtheaärbarasåjävlabäst!”

   — Nicklas    (@ 5. januari 2007, 12:41)

3. Tingsek tycker jag alldeles för få har uppmärksammat!

   — (we)laaavmusic    (@ 8. januari 2007, 22:58)

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.