Förra helgen var antagligen den bästa jag haft på oerhört länge, flera år faktiskt. Runt omkring den däremot har depressioner härjat och jag har försökt slå bort dem med lite okonventionella metoder. Jag har sett the Muppet Show och Herzogfilmer uppblandat med omtitten av Homicide Life on the Street.

Poängen var att försöka blanda comfort (Mupparna) med att överdosera med mörker (Herzog) under premissen om att det är så man bygger upp resistans mot allergi. Jag är inte helt säker på att det fungerade. Men hur som helst, privatliv är inte något jag vill prata om. Jag vill prata film. Aguirre och Nosferatu.

På många sätt och vis är Aguirre en tvilling till Apocalypse Now i att det på liknande sätt är filmatisering av Joseph Conrads The Heart of Darkness, men från andra hållet. Det känns mer som om att den bygger på Kurtz väg mot undergången. Samtidigt visar den att den som blir ledare inte alls är den farligaste, utan folket med den orubbliga ideologin är den man borde akta sig för. Kinski som Aguirre är skrämmande. Den något lutande hållningen till sättet han tittar på omgivningen, en massa småsaker som ger alla scener han är med i till något obehagliga.

Något som leder mig in på den andra. Nosferatu: Phantom Der Nacht.

Klaus Kinski har bredd. Ibland är han som en lite scout-tomte och man tror att han börjar gråta om någon har ihjäl en fluga, och sedan lyser vansinnet upp och man tar ofrivilligt tre steg bort från tvn.

Som en Björn har sagt tidigare: kanske lite väl mycket kvar av Murnaus film och en bra bit i från perfekt, men det är nog ändå den bästa versionen av Dracula som gjorts. Det Herzog tillför via dialogen på en helt annan nivå än till och med originalet, som om han använt Nosferatu som storyboard och slagit samman det med ett helt annat manus. Herzog lyckas klämma ur bättre poänger genom att antagligen inte riktigt ha en aning om vad för typ av film han gör.

Men filmerna är något överväldigande, det känns som om att jag måste se om dem för att kunna få grep om allt.

1. Jag är inte helt säker på att Mupparna hjälper mot depression – i mitt fall hade det gjort saken värre. Och att sedan krydda med Nosferatu, tja … jag vet inte (men det är en bra film).

   — Sista resan    (@ 10. februari 2007, 18:58)

2. Mupparna är genialt, kanske det utlimata i den surrealistiska feel good-kategorin.

   Som när några cirkusmän sjunger om att hålla fast tigern. Plötsligt från ingenstans kommer ett lejon i ögonmask in och det hela förvandlas till en Butch Cassidy and the Sundance Kid-sketch — lysande.

   — Nicklas    (@ 10. februari 2007, 21:29)

3. Idealet borde alltså vara Mupparna regisserade av Hertzog. Eller skulle det bara resultera i ett nytt The Ark?

   — Bo Wiehe    (@ 12. februari 2007, 16:37)

4. Inget med Herzog hade kunnat sluta som the Ark. Det hade kanske blivit mer som ett dystert Flaming Lips.

   — Nicklas    (@ 12. februari 2007, 19:48)

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.