Såg Black Belt igår, riktigt bra men på tok för kort spelning. Undrar om det inte var den vansinnigt hamrande trummisens fel. Det var lite som Keith Moon faktiskt, fast utan den där “stop?! I can play for-evah!”-energin. Han såg rätt lite skendöd ut efter ett tag.
Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.
Det är ändå något speciellt med band där trummisen är den mest karismatiske medlemmen. Håller med om att spelningen var kort, även om den var riktigt bra. Kanske hade det bara blivit blaskigt om de hade dragit ut på det för länge?
— Ola (@ 11. mars 2007, 15:21)En kvart till tror jag inte hade dödat dem, men å andra sidan som de hamrade på är jag inte helt säker. Sedan tror jag inte på det här med att man ska låta publiken önska efter mer, fast man ska å andra sidan inte önska att det vore kortare heller.
Håller med om trummisen även om jag har riktigt svårt för folk som försöker uppviga publiken till att klappa händer och sådant. Wayne Coyne kommer undan med det, men i övrigt så...
— Nicklas (@ 11. mars 2007, 17:17)