Varför är det så att man fastnar på vissa skivor? Ibland är det givetvis så att artisterna bara gjort en skiva som är bra, men jag menar alla de andra fallen. För att ta mig själv som exempel: jag har lyssnat oerhört mycket på Metrics Grow Up and Blow Away (som fortfarande är outgiven till allas förtret. Det ser däremot ut att den äntligen kommer ut i år, bara fem år för sent). Men de andra skivorna har jag bara lyssnat på någon enstaka gång. De är inte dåliga, det blir aldrig av.

Samma sak med avsomnade Black Box Recorder och deras England Made Me. Passionoia och Facts of Live, lysande skivor bara lyssnade på så mycket som de förtjänar. I mitt fall kanske det är en fetish för debutskivor… Fast nu när jag tänker efter har jag några icke-debuter jag återvänder till hela tiden också. Men det stör mig att jag bortser från bra skivor för att jag redan fastnat vid en annan. Det är inte rätt.

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.