Ja, jag är inte ensam om sjukdomen! För givetvis är det en kronisk sjukdom oavsett vad omvärlden tycker. Precis som jag kan inte Stephen Fry sjunga en endaste ren ton, utan det kommer ut som ett vansinnesgnäll; påfrestande och monotont.

De flesta andra som säger att de inte kan sjunga kan det, om än falskt och lite spruket. Rösten höjer och sänker sig och det kan i vissas fall vara mycket charmigt. Jag menar, hela myten om att en sångröst måste vara ren och perfekt har vi sedan lång tid lämnat bakom oss, det är faktiskt viktigare att den har karaktär. Det har inte min, den påminner inte ens om ett sönderstampat valthorn.

För att göra det ännu jobbigare så fungerar musik hur bra som helst på vägen in, men ut går det på sin höjd sådär.

Ja visst ja, Stephen Frys självbiografi Moab is my washpot är rätt bra en hundra sidor in. Den påminner lite i upplägget om Peter Ackroyds Londonbiografi i det att den inte är helt och hållet kronologisk utan mer tematisk.

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.