Rachelle van Zanten visade sig vara riktigt lysande. Inte för att man kan misslyckas med slide guitar, men ändå. Förutom Rachelle var det en trumslagare, vars cymbaler maxades ut på ett rätt coolt sätt som påminde om brus, och en basist med gulblå kalsonger (enligt mellansnacket tack och lov, vi slapp se dem). De andra fick inga mikrofoner, vilket gjorde att vissa saker mellan låtarna försvann, men de verkar vara kul eftersom de andra på scenen skrattade.

Att be publiken “Can I have an ‘Amen!’ for Robert Johnson?” och få det på en torsdagskväll häromkring är bra. Det kändes lite mer spontant än många andra bands försök att få publiken att vara med i form av handklappningar och liknande.

Skivan visades sig – föga förvånande efter den spelningen – vara något av det bästa jag hört i år. Och då har jag verkligen gillat både Grinderman ocb Laura Veirs skivor en massa.

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.