Det händer fortfarande att jag vaknar kallsvettig och just då i det korta ögonblicket mellan dröm och vakenhet vet jag att det enda som hjälper är att åka lite gokart i ett bollhav. Det händer inte ofta, jag har inga egentliga mardrömmar alla längre, några är på sin höjd bara desorienterade och smått obehagliga. Jag tror man vänjer sig vid drömmar precis som allt annat. När Jason tog av sig papperspåsen och satte på sig en hockeymask försvann all form av nerv.

Drömmar fungerar likadant. Efter tre återkommande enligt samma formel så strömlinjeformas den lite. Hjärnan bygger en plastsak så att man slipper betala för en massa papperspåsar som går sönder efter varje tagning.

Men visst vore det trevligare om allt i dem hade varit som de charmiga stopmotion eller pappersrekvisitan i La Science des Rêves. En film jag inte såg förrän igår. Lite dumt, med tanke på att även en Gondry som inte är i toppform trots allt ändå är riktigt bra. Mysig film trots att huvudkaraktärerna inte var de trevligaste, bara en sådan sak förtjänar en småskalig hyllning.

Det hade varit mycket trevligare att ha de drömmar Stephane hade istället för brinnande kaniner – det var en återkommande dröm jag hade förra året. Jag sprang runt på ett fält och fångade kaniner som jag på ett eller annat sett satte fyr på. Orsaken bakom den misstänker jag var att det var varmt och jag lyssnade på Unbunny konstant. Mest tror jag det var värmen. I år hoppas jag att jag får något bättre, för det finns inte så mycket mer i kaninämnet kvar. Förutom kanske som mat.

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.