Från det att ögondropparna nått sitt mål tar det två sekunder. Kanske två och en halv, men inte längre. Sedan kommer klammerpistolen, och metallbitarna träffar ögat från två håll. Jag gör läten och biter ihop. En sekund efteråt kommer det andra ögat. Det är en gripklo som gräver sig in, hade jag stått upp så hade jag fallit ner på knä. Ögonen kniper ihop så hårt att det är med viss möda som tårarna kan ta sig ut. Hjärnan tvingar fram bilder i ett vansinnigt tempo. Visioner av pennor, penslar, bilar, övergivna hus, djur som springer på en Disneyfierad savann, tacos, till och med musik fast i dess visuella form förstår jag den inte.
Fan vad jag hatar allergi. Men det hjärnan släpper loss av smärtan från ögondropparna är helt okej. Om jag bara kunde klura ut vad det jag ser betyder.
Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.
Använd det som grund för såna där kreativitetsövningar!
— Åka (@ 20. juni 2007, 09:37)Oh, jag känner igen det där! Jag oerhört allergisk mot gräs och knarkar ögondroppar som om det var smågodis. Finns bara en sak som hjälper: Polaramin.
— Sanna (@ 30. juni 2007, 23:00)