När Jon Langford flyttade från Wales till Chicago i början av 90-talet så hade det inget med musik att göra. Tvärt om, för det gjorde det hela lite svårare för bandet han varit i sedan -76 att träffas regelbundet – vissa bandmedlemmar följde efter och det var aldrig tal om att splittras, det skulle kräva en större kraftansträngning än att bara fortsätta. Så det hela berodde på personliga och politiska saker, vilket är svårt att tro när man ser hur mycket han gjort i Chicago sedan han satte ner foten där.

För han har hur många projekt som helst. Antagligen tack vare att det där genombrottet aldrig riktigt kom har han aldrig stagnerat och fallit in i pengamjölkande rutiner. Istället är det ständiga pubspelningar som Waco Brothers, måla skivomslag, slåss mot dödsstraffets existens, rita seriestrippar där han sparkar på kända människor, programledare i radio, eller som kompmusiker till andra (Kevin Coyne, Johnny Dowd, et al). Det har hänt att folk sagt att han ensam håller liv i Chicagoscenen, en gigantisk överdrift givetvis men undra om han inte hade kunnat göra det? Om han aldrig hade blivit uttråkad alltså, det finns trots allt ett skäl till varför han håller på med en massa saker samtidigt.

Det dåliga med turnerandet är att det oftast blir USA och England. Räött liten chns att se honom i någon inkarnation här alltså. Så då är man tvingad till bootlegs, vilka det finns en del på Internet Archive, i bra inspelningar dessutom. 2006-04-08 är ett bra ställe att börja . Första låten saknas, men å andra sidan är allt annat fullständigt underbart. Det är dessutom en av de spelningar då Sally Timms är med, så man vet på förhand att mellansnacket är där upp på Tom Waits-nivå i fråga om kvalitet.

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.