Att Mason & Dixon stått i bokhyllan ett tag spelar ingen roll även om jag skäms lite över att den fortfarande är oläst. Det finns tid för den också, efter att jag är färdig med Against the Day. För hur jag än vrider på det så är det egentligen ett brott att inte ha läst mer av Thomas Pynchon [ˈpɪn ˌtʃan] när han trots allt bara fått ur sig en handfull böcker till antalet – de senare är inte riktigt så handfullskompatibla i fråga om storlek. Rätt tjocka saker. Men bra, riktigt bra. Det bästa är att man slipper vänta på bra översättningar som med Umberto Eco som ändå går ur tryck efter hundrafemtio exemplar.

Författare som verkligen kan skriva är något av en utdöende art, de borde fridlysas och se till så att de förökar sig. Alternativet är förstås att få dem att skriva mer böcker, men det verkar kräva en större kraftansträngning.

Jag önskar lite ambivalent att jag var lite längre in i boken och kunde utbrista i ett “åhhhh vad bra den är.” Jag är bara några sidor in, språket är som vanligt förträffligt och handlingen, det har inte riktigt uppenbarat sig ännu. Vem bryr sig om handlingen när allt det andra finns?

Äh, vad fan: åhhhhhh, vad bra den är!

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.