2007 års bästa skivor: texter. Del ett av en handfull.
CHARLES MINGUS SEXTET WITH ERIC DOLPHY – CORNELL 1964

Charles var ingen trevlig människa. Alltid skarpladdade vapen på scenen, knivkastning mot publiken, och även våld mot bandmedlemmar. Detta är en person som lämnade en lapp på skivbolaget med texten “where’s my money?” genom att sätta fast den på en stol med en kniv. Nej, “psykopat” är ett bra ord att använda om honom. Samtidigt gjorde han oerhört bra musik, jävligt vacker samtidigt som den alltid hade något av hans mörkare natur i sig.

Den trettio minuter långa Meditations börjar stillsamt och vackert, sedan blir den något annat. Hotfull, kaotisk, men fortfarande vacker. Magen knyter sig lite och jag vet inte, jag biter mig lite i läppen men det gör inget för blodsmaken tycks redan finnas där. Där Miles Davis the Complete Jack Johnson Sessions är rock’n‘roll i des allra experimentartade fas, är det här the Cramps Live at Napa State Mental Hospital.

Vilken jävla dubbelskiva. Det må vara jazz, den må vara riktigt vacker, men om någon få för sig att försöka använda den här som bakgrundsmusik då borde den människan skjutas. Så till vida det inte handlar om en sjuhelvetes fest, för då är det helt okej.

1. Det där lät lockande tills jag såg ordet jazz. Där förlorade du mig.

   — Ankh    (@ 16. januari 2008, 22:02)

2. Synd, för det här är inte jazz man dricker te och äter scones till.

   — Nicklas    (@ 17. januari 2008, 20:51)

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.