Under 2000-talet har popmusik mångt och mycket gått vilse. Den kom till ett vägskäl och efter att ha stått där ett tag så delade den på sig. Den ena halvan gick över till att skaffa tjoff-tjoff-techno som musik istället för riktiga musiker—de blev till the Monkees fast billigare i drift, bröst och med närmast voodooaktig pitch correction. De andra åkte till Skottland på studieresa där de blev så fulla att de köpte en skiva med Belle and Sebastian och upptäckte tristessens dragkraft. Hurra! Eller något, för det otänkbara hände och det blev värre: från ingenstans kom neokristendomen med allt vad Påvar, potestanter, strippklubbar och moraliska värderingar heter och slog sina klor i bägge gängen.

Allt var och är inte helt förlorat. Eftersom ingen bryr sig om USAs mellanområden så klarade sig de relativt oskadda med band som the Flaming Lips, Mercury Rev och My Morning Jacket—men å andra sidan har mellanvästern sällan varit intressant så det finns rätt stora hål att slinka igenom där. Men i övrigt var det som om proggarna och discofjantarna hade slutit fred med varandra och tillsammans, upptäckt religionen och hand i hand spelat risk och vunnit. Dystopin var ett faktum och det var som om Detroit aldrig hade hänt.

Men i mars i år hände något konstigt. Helt oberoende av varandra så kom det två skivor som svänger. Ordentligt. Den ena kom några veckor för tidigt eftersom det fortfarande var februari, men det kan inte hjälpas. Adam Green—den ena halvan av duon Moldy Peaches—hade tidigare försökt ge sig på stråkpop med ett inte så lyckat resultat. Jag föreställer mig hur han valfärdade från New Yorks anti-folkscen till Las Vegas där han på allvar upptäckte loungepopen. Antagligen genom att sniffa Frank Sinatras aska och ta en liten omväg innan han åkte hem för att stjäla the Doors orgel. Allt som behövdes för att skapa skivan Gemstones. Samtidigt får han mängder av loungakter att snurra i sina gravar—Tony Clifton undantagen—eftersom texterna fortfarande är oförändrade mot hur de alltid har varit.

I Chicago satt Devin Davis i sin källare och spelade in sin debutskiva när han inte lyssnade på the Kinks. Han hade hållit på sedan 2001 och eftresom han från början inte kände så många i sin nya hemstad så spelade han det mesta själv. Med influencer från brittisk 60-talspop, Motowns blåsorkester, och en vältummad Further Soundscapes For Dummies—now with theories about stereo av Phil Spector fogade han ihop vad som skulle bli Lonely People of the World, Unite!. Istället för att som alla andra viskar och knappt vågar peta på gitarrstängarna av rädsla för att det ska höras så sjunger Davin högt och lägger in en J. Mascis-gitarr bakom kören. Låtarna låter positiva och inte som om han vill att alla ska begå kollektivt självmord—fan, texterna känns till och med väldigt mycket som the Kinks. Förutom musiken så har han även gjort bookleten, eget skivbolag och allt annat också—som om inte det andra var nog för att framkalla en jävla prestationsångest.

Bägge de här skivorna är oerhört bra.

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.