Boo har försökt få mig att återuppta Six Feet Under (www), främst för att han är lyrisk över dess femte säsong. Det kanske är så att den är bra, men varför skulle jag bry mig? Allvarligt talat. Jag älskade första säsongen, andra led jag mig igenom och jag gav upp fem avsnitt in i säsong tre—den var riktigt riktigt toktråkig. Samme Boo sa att den hämtade sig under säsong tre, men det måste vara något av ett mirakel i sådana fall, ett likvärdigt med att Jesus kom in och förvandlade Pinocchio-karaktärerna till riktiga människor.

Serien led redan från början av vad jag vill kalla för HBO-sjukan. Vilket betyder att serien bara har hjärna men saknar helt en själ. Manuset var välskrivet, välagerat och allt det där, men den skapar ingen kontakt, ingenting som får en att bry sig om karaktärerna för det är alltför distansierat. Hjärna men inget hjärta. Jag vet inte varför, men detta drabbar mest HBO—de enda två undantagen jag kan komma på är Carnivále (www) och Entourage (www).

Istället för att som andra serier bygga upp en empati och känna med karaktärerna gör många HBO-serier—Six Feet Under i synnerhet—det inte alls. När Nate blir sjuk görs det med sådan distans att det hela faller platt till marken. Är det meningen att jag ska utbrista i ett “oh my God!” när allt jag egentligen gör är att lyfta lite på ögonbrynen och därefter rycka på axlarna? I varje fall i början, sedan slutade jag rycka på axlarna och gäspade istället.

Oavsett hur många som än lovordar serien så tvivlar jag. För jag har redan gett serien mer chanser än de flesta i och med att jag faktiskt höll ut lite mer än en hel säsong, många hade gett upp direkt om de inte gillar första avsnittet de ser.

Och nej, jag bryr mig inte det minsta om vad du tycker i den här frågan. Jag har redan hört det från annat håll.

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.