Årets bästa skivor i kronologisk lyssningsordning och inte betygsatta (för jag vet fortfarande inte riktigt hur man betygsätter musik ordentligt, det känns fel på något sätt att bara rapa upp en siffra så där). Av det som jag hört i varje fall — jag ligger ibland lite efter — för att inte tala om de jag helt enkelt bara har glömt bort. Jag gör det ibland, glömmer bort saker. Speciellt saker som har med siffor att göra och det är allt ett årtal är: siffor.

Jag har en teori om att Pitchfork inte har någon smak alls så om en skiva får dåligt av dem så borde den vara bra och tvärt om. Tyvärr har det visat sig att detta inte stämmer riktigt — vissa bra skivor får högt betyg. Hade det bara varit i några få fall så hade det kunnat viftas bort med att “de gjorde ett misstag” men nej, de har nog någon där inne som faktiskt har lite smak längst in i själen. Skrämmande. Och för att inte tala om otrevligt, i listan nedanför sparkar de så hårt på min teori att den börjar blöda. Fan också.

1. The Kills – No Wow
Titelspåret var det första jag hörde efter att Hunter S Thompson hade dött, så det är inetsat i min hjärna med minnen som den kanske inte riktigt förtjänar. Inte lika bra som första skivan men fortfarande riktigt bra. (Pitchfork tyckte: 8.3)

2. Adam Green – Gemstones
Efter det misslyckade stråkpopen på förra skivan har Adam Green hittat hem med Las Vegas lounge och the Doors orgel. (Pitchfork tyckte: 5.5)

3. Patrick Wolf – Wind in the Wires
Vet i fan hur man beskriver det Patrick Wolf gör. Folkmusik med elektriska inslag? (Pitchfork tyckte: 8.2)

4. Garbage – Bleed Like Me
Ibland lite Garbage by the numbers men bara det är bra, dessutom behövligt efter katastrofen Beautiful Garbage. (Pitchfork tyckte: 4.5)

5. Sleater-Kinney – The Woods
Play it fucking loud! Inte för att man behöver göra mycket för det, den är högljud i sig själv redan från början. (Pitchfork tyckte: 9.0)

6. Laura Veirs – Year of Meteors
Återigen, det verkar vara ett litet tema i år, inte fullt lika bra som hennes senaste. (Pitchfork tyckte: 7.9)

7. Martha Wainwright – s/t
Hela Wainwrightklanen släppte skivor med varierande resultat. Marthas debut sparkar röv med alla de andra. (Pitchfork tyckte: 7.8)

8. Paul Weller – As Is Now
Paul Wellers skivor efter the Jam har varit av blandade resultat. Ibland riktigt bra, ibland en hel del sämre. I mitt tycke behöver han två saker: en elgitarr och vara arg. Den här skivan har bägge sakerna. (Pitchfork tyckte: Ingenting)

9. Regina Spektor – Soviet Kitch
Warren Ellis beskrev henne som “Tori Amos but for people who acutally like music”. Lite småträffande faktiskt. (Pitchfork tyckte: 6.8)

10. White Stripes – Get Behind Me Satan
Jack Whaite leker och ibland tycks slappna av — det är inte så satans seriöst rockposerande längre. Inte på skiva i varje fall. Däremot är deras version av Tegan and Saras Walking with a Ghost — tack och lov inte med på skivan — årets sämsta inspelning. (Pitchfork tyckte: 7.3)

11. The Duke Spirit – Cuts Across the Land
Vissa kommer säkert klaga på produktionen, men för satan, sådan här musik ska inte vara kristallklar. (Pitchfork tyckte: 7.4)

12. Electrelane – Axes
Till största delen instrumentala gitarrljudbilder. (Pitchfork tyckte: 7.3)

13. Thåström – Skebokvarnsv.209
Thåström möter minimalism, lyssnar på Gun Club och får det fungera tillsammans — vilket inte bör komma som någon större överraskning. (Pitchfork tyckte: ingenting.)

14. Devin Davis – Lonely People of the World, Unite!
Poprock med trumpeter och orglar och, ja allt. Lägg till bra texter och att allt mer eller mindre låter nästan perfekt trots att Devin gjort det mesta själv. Fy satan, hade det inte varit så här bra så hade jag hatat honom. (Pitchfork tyckte: 7.2)

15. Gemma Hayes – The Road Don’t Love You
Emellanåt känns skivan lite för stömlinjeformad, men det är fortfarande riktigt bra pop. (Pitchfork tyckte: ingenting.)

16. Reigning Sound – Home for Orphans
Det är talande när Greg Cartwrights överblivna låtar från gruppens tidigare skivor faktiskt är bättre än det mesta som släppts under ett helt år. Rock med soulgung och punkattityd. (Pitchfork tyckte: 7.8)

17. Broken Social Scene – s/t
Varför musikkollektiv faktiskt kan vara en bra idé. Det är inte tråkigt och det lyckades få mig att glömma bort abstinensen efter något nytt från the Flaming Lips. (Pitchfork tyckte: 8.4)

18. Black Mountain – s/t
Som 70-tals rock från södern men utan allt det som gjorde den undergenren så förbannat jobbig att lyssna på. (Pitchfork tyckte: 8.3)

Tillägg och som därför inte kommer in på sin rätta plats:

19. Stephen Lynch – Craig Machine
För att vara en liveplatta så är publiken väldigt mycket frånvarande. Som vanligt med Lynch så är den lite ojämn men topparna gör det definitivt värt det. (Pitchfork tyckte: ingenting)

20. Queens Of The Stone Age – Lullabies to Paralyze
Inte riktigt lika snortight som Songs for the Deaf men de har fortfarande kvar större delarna av tunggunget ändå. Oerhört skön musik. (Pitchfork tyckte: 7.5)

Kommentarer är avstängda. Detta görs automatiskt sex veckor efter publiseringstiden, eller så har jag stängt av dem själv för just det här inlägget. Maila om du vill något.