David Lynch Signature Cup espresso

/ fredag december 7, 2007

[bild: David Lynch Signature Cup] Hade jag haft sinnesnärvaro hade jag sagt “this is a damn fine cup of coffee” men istället satt jag som förhäxad och stirrade ner i koppen. Innehållet var svart och det var bättre än “damn fine”, det var fantastiskt. Smaken fick mig att mysa samtidigt som värmen spred sig genom kroppen. Det finns de som säger att gott kaffe förhöjs av presentationen. Snickesnack. Allt som behövs är en kaffe kopp och en burk med David Lynchs ansikte på. Resten är ovidkommande. Att det låg glasskärvor på köksbordet och lite disk i en ända stor röra spelade ingen roll. David Lynch Signature Cup espresso, this is the fucking shit right here.

Personligen tycker jag det var en genidrag att med hjälp av kaffet finansiera distributionen av Inland Empire. Delvis, just nu går delar av pengarna till något annat filmerlaterat. IFC tror jag, men jag erkänner rakt ut att jag kan ha fel.

Men det finns ett moln av oro, ett oväder på horisonten. Inte nog med att man allvarligt överväger att skaffa en espressomaskin, att beställa kaffet från hemsidan är rätt dyrt på grund av frakten. Så om någon ser det inom landets gränser: hojta till i eposten för helvete. För med billigare frakt hade det blivit en femma. Det här är kaffe värt en längre bilresa. Damn fine.

— Nicklas

Markerat under: ,

Kommentera [2]
*

Jede Automatkaffe

/ fredag augusti 31, 2007

Jag är koffeinberoende. Det är jag medveten om och även om jag till och från har försökt att minska på beroendet, har jag aldrig haft några planer på att ta mig ur det helt och hållet. Kaffe är på tok för gott för att undvika. Dessutom har det en stark social funktion när man har ett jobb som innefattar möten. Personer som kommer till ett möte för att tacka nej till en kopp kaffe och istället fråga efter mineralvatten, eller – Gud förbjude – té, tas inte på allvar.

Däremot är jag ingen barista-dyrkare. Visserligen föredrar jag mörkrostat kaffe, och även jag kan se tjusningen i att avnjuta en kopp bryggt på finaste bönorna, handplockade av små underbetalda pygmébarn på ett jättelikt fält i Amazonas skövlade regnskog, men jag är inte kräsen. Bara tillräckligt för att ta med mig egen termos till jobbet.

[bild: jede-automat] Det var många månader sedan jag slutade dricka jobbets automatkaffe. Vi har nämligen en sådan där stor blå maskin från Jede, där man trycker på en knapp och väntar i fem sekunder under tiden en kopp bryggs från färdigmalda bönor. Vår automat laddas med Zoëgas Skånerost, vilket jag minns som ett riktigt rävgift.

Jag minns det som vidrigt. Jag minns det som avskyvärt. Jag minns att jag ibland fick den första koppen på morgonen, och maskinen gurglade då ur sig en svart sörja fylld av gamla torkade rester och flagor från rören. En klunk av det och man fick spendera hela förmiddagen på toaletten och skita blod.

Imorse hann jag till min stora fasa inte att brygga eget kaffe. Detta händer vid enstaka tillfällen och jag har då hämtat på McDonalds (klart godkänt) men idag orkade jag inte. Därför insåg jag att det var dags att vika mig för Jede-djävulen och be om en kopp frätande och pissljummen tjära.

Knappen trycktes. Maskinen spottade och svor, rasslade och spydde ut en kaskad av ömsom svart och ömsom transparent vätska i min blårandiga mugg. Det luktade för jävligt. Jag smakade på det och minnena kom tillbaka och la sig som en ångestladdad klump i halsen.

På något sätt var det ändå inte lika hemskt som jag trodde det skulle vara. Visst var det bara ljummet och visst var det blaskigt. Men det var trots allt en kopp kaffe, och det var framför allt min första kopp på morgonen.

Hade det varit vid ett annat tillfälle hade betyget blivit annorlunda. Men nu. Nu måste jag ge kaffet en 2:a, för det är trots inte bara själva drycken jag betygsätter. Det är upplevelsen. Helheten. Och den är värd sitt betyg.

— Tommy k Johansson

Praktikant

Markerat under:

Kommentera
*