19-kronorskebab på Kebab House, Sveavägen 41, Stockholm
/ måndag mars 9, 2009
En ung man på väg från tågresa, smått hungrig eftersom det är lunchtid men för lite pengar till sitt namn för att ha råd att äta ute. Han går förbi Kebab House på Sveavägen och ser den där skylten han sett ett flertal gånger förut, om Kebab i bröd för 19 kronor och bestämmer sig. Idag är dagen, idag ska han äntligen slå till.
Ja, kära läsare, ni gissade rätt. Den unge mannen är jag och berättelsen ovan stämmer fint överrens med verkligheten. Snubblar in i lokalen med min tunga packning, den är lagom stor och fräsch, lokalen alltså, inte packningen. Packningen är alldeles för stor. Seriöst, när ska jag lära mig packa vettigt? Hursom. Lokal, lagom och fräsch, och jag gillar färgerna.
För mig var det lunchtid men för resten av det civiliserade Sverige åtminstone en eller två timmar efter, så det var ingen kö att tala om, och servicen var hyfsat snabb och effektiv, och när jag inte var intresserad av att köpa dricka ställde kassörskan fram ett stort glas vatten vilket får anses som ett riktigt trevligt initiativ, och då var det dags att komma till föremålet för den här recensionen. Kebaben och brödet den anlände i.
Det är ingen stor kebab, vilket kanske inte kommer som en överraskning till det priset, och det är helt okej, jag förväntade mig inget annat. Det är inte mycket utöver köttet i brödet. Det är däremot en god kebak. Köttet var riktigt bra, brödet välsmakande, och jag ser fram emot att kunna gå dit för en ordentligt måltid när ekonomin tillåter, och för att kunna göra en mer uttömande recension än vad som var möjligt nu.
För tillfället får jag nöja mig med att påpeka att det var en god kebab, det var bra service, jag kände mig nöjd och slapp gå därifrån hungrig, och det är när allt kommer omkring det minsta man kan önska sig.
— Fredrik
Markerat under: kött, kebab, mat
GB Sandwich Stracciatella
/ fredag mars 6, 2009
Jag var sugen på glass, egentligen någonting som man med exempelvis sked för över från bägare eller plastförpackning till tallrik och äter därifrån. Istället råkade jag gå förbi GB:s stora behållare och när jag där såg någonting nytt, något kallat GB Sandwich Stracciattella, tog nyfikenheten över min hand. Jag var tvungen.
Liten bakgrund: GB Sandwich var min favoritglass som liten och ligger ännu i topp, tillsammans med exempelvis pepparkakeversionen av samma glass, som är helt fantastisk. Vad som är grejen med Sandwich, är att den som namnet antyder har drag av smörgås. Den saknar pinne och strut och har istället sin smarriga vanligglas mellan två skivor mjuka chokladkex.
Straciellan är som en vanlig Sandwich med en viktig skillnad, i det att i vaniljen finns nu krossad choklad. Mer choklad är aldrig en dålig sak och krossad choklad i vaniljglass (eller hallonglass, från SIA tror jag det är finns en hallonglass med krossad choklad som är alldeles, alldeles underbar) är en given vinnare.
Eller kanske inte given. För Stracciatellan må vara god, riktigt god, men den är trots allt bara gamla favorit med lite mer och den saknar trots allt det där lilla extra som verkligen trycker den mot toppen. Det kanske låter konstigt, att det är så trots den krossade chokladen, men Sandwich har varit med länge nu och ibland måste man kräva någonting extra utöver det extra. Det hjälper inte att chokladbitarna är små och få. Det hjälper inte alls.
Det här placerar GB Sandwich som den tredje godaste Sandwichen, efter dom tidigare två nämnda – om det hade varit större och fler chokladbitar mellan ett par mjuka pepparkakssmakande kex hade den varit en långväga vinnare.
— Fredrik
Ett pommes stulit från Fredriks tallrik
/ onsdag december 5, 2007
Innan Inland Empire började åt några ur “the possé” kebab. Ingen drack lager eller popadoms, så det gick inte göra ett Red Dwarfskämt – inte för att det gjorde något, ingen av de andra skulel fattat det ändå. Men till saken hör att jag stal och åt upp en pommes frites från Fredriks tallrik. Precis som rubriken säger. Jag sträckte högerarmen mot vänster och tog den, rakt från utkanten av tallriken. Sedan åt jag den som om den vore min.
![[bild: ett pommes]](http://www.carbonatedink.com/yttran/images/16.jpg)
Men först då utseendet, för det är en del i hela pommes-upplevelsen. Sidorna var platta, det som i normala fall kallas “strips” i matbutikerna utan att någon förstår varför. Det är ju så de ska vara, de där guppigt räfflade sakerna som blir degigare oavsett tid i ugnen har stulit namnet i livsmedelskatalogerna. Dumt. Men den här var platt och som sig bör. Den var också gul, mellan gul och väldigt gul på diagrammet.
![[bild: diagram över gulhet]](http://www.carbonatedink.com/yttran/images/15.jpg)
Det negativa med det hela var två saker. Fredrik hade saltat dåligt så inget salt alls på den här. Skamligt, för pommes utan salt är inte bra alls. Det är lite småtrist att äta, lite torrt utan smak. Det andra stora felet var att det bara var ett, och alltså, bara äta ett pommes är skitdumt, för de är rätt små. Ensamt är det som en sådan där mesig “aptitretare” som kypare springer runt med på brickor i amerikanska filmer. Nej, mer salt och fler i antal och det hade kunnat vara något till skillnad från det här.
— Nicklas
Markerat under: mat, pommes frites
Kladdkaka med glass och hallon
/ måndag juli 23, 2007
Det finns ett mysigt café här i stan, jag är osäker på namnet, men det ligger vid sjön och verkar drivas av IOGT-NTO, något jag inte tycker vi behöver vara småsinta nog att hålla emot dom. En av fördelarna är att det är öppet till 8 på kvällarna från söndag till torsdag och det passade mig utmärkt idag. Fast det är inte caféet jag ska recensera nu, utan vad som mötte mig vid disken.
Kladdkaka. En inbjudande, chokladig, kladdkaka. Man hade friheten att välja antingen grädde eller vaniljglass som tillbehör, jag valde det senare. Dessutom fick man några hallon, det framgick inte av skyltningen utan kom som en glad överraskning. Hallonen såg dessutom ut att vara färska, men det är inget jag kan lova på heder och samvete.
Den här kakan, den här kombinationen av tillbehör, var bland det bästa jag stött på hittills. Det är inga små ord. Det pågick fullt samlag på en bädd av mina smaklökar när en bit av alla tillbehören fick spendera tid samtidigt i munnen.
Kort sagt. Mycket mer finns inte att tillägga, jag antar att en kladdkaka talar för sig själv. Imorgon måste jag ge mig ut för att se om det finns färska hallon att köpa. Jag har feber, och för en gångs skulle är inte lösningen mer koskälla.
Kycklingtacos!
/ söndag juli 22, 2007
![[TACOS!]](http://www.carbonatedink.com/yttran/images/7.jpg)
Jag ska aldrig köpa bröd till tacos någonsin. För Robert Rodriguez i sin Ten-Minute Cooking School på Sin City-dvdn har rätt: sådant ska man kasta i soporna. Farmor Rodriguez recept på tortillasbrödet är le magnifique.
Till detta hade jag stekt och tärnat kycklinginnerfiléer, hackat sallad, paprika och gurka och salsa. Ja, jag vet. Men det fanns inte tomater. Och jag hade teflonpannan lite för varm så brödet blev inte helt perfekt. Lite småbrända fläckar på brödet, inte mycket men det störde.
Dessutom tyckte jag att det såg så lite ut i bunken att jag dubblade ingredienserna. Ett gott råd: gör inte detta om du inte vet vad du gör. Jag har en massa tortillasbröd, massor. Jag kan sälja dem på eBay. Eller skicka dem med posten till slumpmässiga personer i telefonkatalogen. (Borde inte Eniro ha en “I feel lucky”-knapp också som alla andra sökmotorer? Jo, jag tycker det.)
På grund av kockens egen dumhet kan det alltså inte vara frågan om full pott, men det var riktigt gott ändå. Och nu är jag mätt och kommer drömma om nästa gång, för då, då jävlar blir det perfekt.
— Nicklas
Ferri
/ söndag juli 22, 2007
Lördag. Lördagar är en bra ursäkt för att förgifta kroppen med en flottig pizza och idag föll mitt val på en som kallas Ferri. Ferri, från pizzerian Jaxx (vars pizzor för övrigt inte hör till de flottigare) här i Växjö, innehåller följande ingredienser (förutom ost och tomatsås); kebabkött, ananas, köttfärssås, bacon och lök. Enligt menyn också kebabsås, fast jag valde att byta bort såsen mot den personliga favoriten fetaost. Tyckte mig se en bananskiva där också (utanför bilden), jag kommer dock inte ihåg att banan stod med på menyn och hela pizzan är sedan länge uppäten, vilket omöjliggör en ordentlig koll. Pizzabotten är, som alltid på Jaxx, tunn och tillräckligt rund.
Eftersom jag är totalt oitaliensk googlade jag, i kulinarjournalistikens intresse, ordet ”ferri”. Svaret verkar bli att det är ett inte helt ovanligt italienskt efternamn som delas av bland annat en sångerska (Gabriella), en prima ballerina (Allessandra) och en av serietidningen Fantomens tecknare (Germano). Det sistnämnda väckte mitt intresse eftersom jag under många år var ett stort fan av Fantomen, och det var den första serietidning som jag prenumerade under eget namn, på eget bevåg. Jag minns till och med mitt premiärnummer som prenumerant, huvudakten var en historia som anspelade på Bibelns berättelse om Kain och Abel. Det händer att jag bläddrar i Fantomen i butikerna, men tyvärr har serien inte längre vad som krävs för att hålla mitt intresse. Teckningarna är generellt av av hög klass, åtminstone rent tekniskt, detsamma gäller manusen och produktionen som helhet. Det vore synd att påstå att skaparna är amatörer, däremot känns det som svenska Team Fantomen – figurerna bakom kulisserna – vägrar ta några riktiga risker. Man håller sig stenhårt fast i det som fungerade förr, därmed känns också tidningen Fantomen mer 80-tal än något annat. Karaktären skulle kunna göras modern, högaktuell, viktig, men det är inget man är ens i närheten av idag.
Pizzan Ferri var väldigt god, jag hittar inget konkret att klaga över, och betyget landar på en stark fyra.
